Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 30 oktober 2020

Modeskapare i danskonsten

2004-02-19

Fakta:

Namn: Coturiers de la Dance, Éditions de la Martinières, Paris.
Författare: Philippe Noisette

Inom scenkonsterna bidrog modeskapare och bildkonstnärer till en formlig revolution i början av 1900-talet. Idag tycks en av de mest spektakulära scenograferna vara Philippe Guilotel som arbetar med Philippe Decouflé, enligt boken Couturiers de la danse, här recenserad av Charlotte Christensen.

Det är ovanligt att ambitionsnivån är särskilt hög när det gäller kostymer och dekorationer i dansvärlden. Den amerikanska stilen som Jerome Robbins och Balanchine med trikåer som liknar någon sorts baddräkt och uppträder på en naken scen, har blivit närapå globalt vedertaget. När ljuset går i blått signaleras det stort allvar och när ljuset går i rött kan vi bereda oss på passion och dynamik. Denna minimalism gläder teatercheferna och deras bokhållare, som ska följa strama budgetar – men för publiken blir det lätt en estetisk ökenvandring. Även på Dansescenen i Köpenhamn har det varit långt mellan visuella stimuli – kostymerna har en tendens att närma sig secound handaffärernas retro eller flytande siluetter som skyler kropparna, samtidigt som bakrunden ofta överlåts åt ljusdesignerns bästa bud på kreativa lösningar. Införandet av video är sällan någon fördel på det bildkonstnärliga området.
I långa loppet är det trist för åskådaren när scenografen inte kommer till sin rätt i dansföreställningarna. Speciellt med tanke på att den väldigt omfattande avantgarde-revolutionen som ägde rum för snart hundra år sedan skedde med den tidens allra främsta teater-entreprenörer med Sergej Djagilev som genial samordnare. Med honom tumlade Bakst och Benois runt, Picasso, Gontjarova och Larionov var också i den brytningstid för den europeiska scenografin utan motstycke i teaterhistorien. Det är ett gott tecken att Den Kongelige Ballet har tillfrågat några riktigt lysande scenografer, som Danmark har så många av, men som man sällan får se verksamma i dansvärlden inom en snål budget, som när Marianne Nilsson har trollat i Alexander Kølpins Sommarbalett-föreställningar. Det första stora utspelet var de härliga och utmanande kostymer som Mia Steensgaard gjorde till säsongens erotiska och konstnärliga hit, Kenneth MacMillans Manon. Nästa stora satsning inträffar vid Bournonvillejubileet, när den gamle mästaren firas med anledning av 200-års födelsedagen. Balettmästaren Frank Andersen har valt ut ett par av de danska scenografstjärnor som tidigare inte har fått visa upp sig i balettsammanhang. Karin Betz till exempel som har en lång skandinavisk karriär bakom sig (bland annat på Dramaten i Stockholm med Jeppe på berget) har ombetts att fundera över Livjægerne på Amager. Denna balett har visats under många år med dekor av Björn Wiinblad och är i stort behov av en uppdatering. Samma sak gäller för för Kermessen i Brügge som visserligen fick ny scenografi ganska nyligen, men som inte fann den form som kunde bära balettens humor och referenser till 1600-talets nederländska målarkonst, så som Bounrnonville själv har beskrivit det. Det är Rikke Juellund, som ska försöka ge Kermessen nytt liv.

Skulle dansvärlden ha lust att lämna discount-eststiken finns det inspiration att få från en ny bok: Couturiers de la danse (modeskapare i
dansen)
med en (hopplös) text av Philippe Noisette, som utgivits av förlaget Editions de la Martinière, Paris 2003. Boken inleds med en liten historisk tillbakablick, med fotografier av de fantastiska sportkläder som Coco Chanel skapade till Bronislava Nijinskas balett Le Train Bleu 1924. Därefter visas vampiga kreationer av Yves Saint Laurent, som Roland Petit har frotterat sig med genom tiderna. Petit har alltid varit fransk ända ut i fingerspetsarna och hans val av samarbetspartner har dragit mot det mondäna och eleganta med chic som kodord.

Desto mer uppseendeväckande och omtumlande är Jean Paul Gaultier, vars starkt materialförbrukande kostymer bättrat på den mänskliga anatomien.
Koreografen Regine Chopinot använde honom i en boxarbalett, K.O.K. 1988 och 1990 gjorde han färgskimrande blomsterliknande dräkter till hennes balett ANA.
Fotografierna i boken Couturiers de la danse är väldigt stimulerande, men i gengäld har man aldrig tidigare sett en bok om teaterkostymer som i så hög grad struntar i faktauppgifterna. Det är en ren skandal.

Det framgår inte av texten vilken föreställning bilden är från eller när de olika baletterna hade premiär ellev var någonstans detta skedde. De dansare som uppträder på de olika bilderna blir bara identifierade på ett par bilder. Och bortsett från modeskaparnas och koreografernas namns ges inga övriga credits kring baletterna, förutom ett årtal. Det är verkligen skamligt att ett franskt bokförlag inte tar danskonsten mer på allvar en sådan bok.

Men kan man tänka sig att nöja sig med att se på färgbilderna, finns det också många roliga saker att titta på. Förutom Christian Lacroix läckra kreationer till Karole Armitage och Bianca Li (Les Anges ternis 1982 och Bianca Li (det uppenbara valet Shéhérazade 2001) är det ett utmärkande homosexuellt präglat formspråk från Gianni Versace för Maurice Béjarts balett Le presbytère 1997 samt Pyramide-el Nour 1990. Stilen är en hyllning till queerstil, eller är det snarare Tom of Finland. Dessutom har Versace gjort en ängel med tv-apparater under fötterna och något som liknar en pervers afrikansk kejsare.

I en klass för sig var beträffar mod och fantasi finns Philippe Guilotel som mötte koreografen Philippe Decouflé 1985. Det sa bara Bang eller kanske snarare Caramba (som Decouflés första kortfilmsrepresentation av vildvuxna dansmänniskor hette). Tillsammans skapade de tio föreställningar, förutom att de deltog i minneskortegen till tvåhundraårsjubileet av den franska revolutionen. Deras mest berömda samarbete ägde rum 1992, då de stod för öppningsceremonierna av vinterolympiaden i Albertville med ett par tusen dansare, rullskridskoåkare och atleter samt omkring 5000 kostymer. Som Philippe Guillotel säger:
”När människor har varit på månen, varför skulle då jag inskränka mig, när allt är möjligt! Man kan sy allting, hela världen, himlens hud!” Boken visar några av de helt fantastiska kostymerna som får vilken Tolkienfilmatisering som helst att framstå som om den hade sin estetik hämtad från Sarah Bernhardts tid: groteska figurer med stora horn, uppstoppade gubbar med stjärnhimlen på magen, insekter i trapetser som liknar japansk science fiction, skridskoåkare med vingar eller en gigantisk mänsklig mobil.
Detta överflöd av idéer skulle man gärna vilja se realiserat på nordiska
scener: Begåvningarna finns bland alla de framstående och välutbildade scenograferna som har gått Statens Teaterhøgskole i Köpenhamn eller hämtat näring från Kirsten Delholm och Pro Forma.

Det skulle också snart bara i behov av att skildras i en tjock bok, men då skulle det teaterhistoriska materialet tas på allvar. Kanske skulle ett danskt museum vilja ta initiativ till en utställning?

Charlotte Christensen

Fler Böcker

Annonser