Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 20 september 2020

Ett tempel för dans i Malmö

2004-02-19

Fakta:

Namn: Kalagnica respektive Baby
Koreografi: Virpi Pahkinen, Nigel Charnock
Plats: Palladium
» http://www.dansstationen.nu

Om man inte är född i Malmö kan man råka passera ingången till Palladium,
utan att ana att det döljer sig en enorm spelscen bakom den diskreta snäva
porten på Södergatan, som ligger mitt emellan kiosken vid ena hörnet och
Åhléns på den andra.

Men har man väl letat sig in genom Art Deco-passagen uppenbarar sig ett
överdådigt komplex för dansens och musikens fröjdefulla utveckling. Där
finns en marmorfoajé, där Venus Milo står i en nisch, det finns ett guldrum,
likt sagans land, med en gyllene dörr och jättelika soffor och speglar på
väggen, som man kan fråga vem som är den vackraste i hela dansvärlden – samt
en takmålning med musornas ledare, Apollon.
Äntligen är man i det stora
teaterrummet med stolar i svart sammet och många målningar. Det är
grandiost, och en extremt annorlunda upplevelse än flertalet av de
minimalistiska spelställen, som dansen annars får tumla runt i. Inte undra
på att Dansstationens konstnärliga ledare Lars Eidevall och Torsten
Schenlaer strålade ikapp vid invigningen!
De två första föreställningarna var ett solo av Virpi Pahkinen, Kalagnica,
som uppfördes i Marmorfoajén och dansexplosionen Baby av Nigel Charnock, som
är den första samproduktionen mellan Dansstationen och Helsinki Dance
Company, som blir uppfört i de nya generösa omgivningarna.
Det 17 minuter
långa solot av Virpi Pahkinen var meditativt och skulpturalt. Ljudbandet
bestod av musik från Sulawesi och denna orientaliska sång smög sig runt
dansarens serie långsamma, dröjande rörelser, som ofta stelnade till likt
bildhuggerier i tempelväggar. Kroppen hålls i lugn jämnvikt, likt en
koreografi av yogaställningar, med en djup koncentration kring den tysta
andningen och händerna som välver sig halvmånformat likt orientaliska
dansösers. De möts som i bön, eller som i det internationella kvinnotecknet,
medan benen gör saxrörelser utifrån sittande ställning. Av och till
varierades den spröda sången och de melankoliska flöjttonerna med dynamiska
trummor, men huvudintrycket av Pakhinens performance var lugn och
behärskning. 17 minuters själslig rening på en blå måndag!
Det enda
problemet med en foajéföreställning är att man varken ser eller sitter
särskilt bra, – så mycket längre skulle inte vara behagligt för åskådarna.

I gengäld sitter man förträffligt i det fina teaterrummet och det kom väl
till pass till Nigel Charnocks danschock Baby‚ med sina fem glimrande
dansare från Helsinki Dance Company.
Scenografin var enkel: en stor säng med
vitt sidenöverkast, ett par stolar och ett bord med drinkar. Man skulle
nästan tro, att han var ute efter att göra parodi på klichéerna om
finländare: att de har lätt att ta till kniven och att de dricker sig
sanslöst berusade. I varje fall gick det livligt till med ginflaskor och en
slaktarkniv spelade också en viktig roll i de olika kroppsliga
sammanstötningarna, som följde på handlingen.
Två kvinnor (Sofia Hilli och
Kaisa Torkkel) och tre män tumlar runt under skrik och tjut (Lets party!) i
Jimmy‚s lägenhet. Jimmy (Janne Marja-aho) är helt enkelt ‚just wild about
Harry‚ (Harri Kuorelahti), medan den tredje mannen, Bill (Ville Sormunen)
flera gången under loppet av föreställningen mördas. Första gången sker det
med en bibel som mordvapen, och varje gång bärs han ut i det vita
silkeslakanet.
Tiden är, the roaring twenties‚ och det blir både dansat,
sjunget och brölat, men fantasifull användning av tidens ball-room
klassiker. Stämningen är desperat, det signalerades också användning av
kokain och heroin, och förhållandet mellan personerna är skärande oförlöst
och våldsamt.
Men av och till ges det plats för Johann Sebastian Bachs
cello-sviter, och man kommer in i sprickorna, där människor längtar efter
ömhet och förlösning.
Nigel Charnock har gjort sig omaket att gå till extremer i Baby‚
Det är
väldigt direkta sex-scener, särskilt mellan män, det är kroppar som vältrar
sig över lik, det är ett lik som kläds i svarta nylonstrumpor, högklackade
skor och läppstift och blond peruk och släpas runt i lokalen och det är
egentligen bara kannibalismen som fattas som chockeffekt.
Problemet med
föreställningen är bara det att gratistidningarna och tv-nekrofilin dagligen
levererar samma bilder, så det sceniska mottrycket måste bjuda till lite
mer, om något annat än en blaserad motreaktion ska framkallas.
Detta skulle i så fall bara kunna vara mänsklig närvaro, för ett överutbud
på våld är omöjligt. Den sortens medmänsklighet besitter Charnocks Baby i en
enda scen där Jimmy och Harry försöker nå fram till varandra genom till att
börja med pirrande lek och därefter otillfredställande sex.
Här dök det upp
ett par människor mitt bland 20-talskarikatyrerna och det blev gripande i
blottandet av själens obotliga ensamhet.
Men föreställningen varar under 90
minuter utan paus och Nigel Charnock lyckas inte undvika att åskådarna
tröttas av serien groteska mord och nekrofila.
Men artisterna var helt
enkelt enastående som sjungande, dansande och monologiserande dekadanta och
utflippade deltagare i en våldsam orgie.

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser