Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Om undertexter i dansen

2004-02-15

Fakta:

Namn: Dansolution
Koreografi: Louise Seloy, Eric Butler, Ninna Steen.
Plats: Dansescenen
» http://www.dansescenen.dk

Dansescenen i Köpenhamn visade den 24 till 30 januari vinnarna i den årliga
tävlingen Dansolution. Publiken hade kårat Louise Seloy som sin favorit,
dommarpanelen hade fastnat för Eric Butler och Ninna Steen. Så dessa tre
koreografer hade fått lov att leka med tid, pengar och dansare. Men bara
under en kort tidsrymd – det var bara tre offentliga föreställningar. Det
hela blev en intressant upplevelse, som kanske kan ge en fingervisning om
vart dansen är på väg just nu.
Louise Seloy, som är utbildad vid The Northern School of Contemporary Dance
i England 1999, visade upp en för köpenhamnska sammanhang väldigt
traditionell koreografi. Det är historien om en flicka som möter en pojke –
och jag försökte mig på “inte titta i program provet”
Skulle jag förstå vart koreografen syftade hän, om jag först inte fick det
hela förklarat för mig i det tryckta programmet?
Jag såg en lite vemodig, långsam växelsång mellan en ung kvinna och en ung
man och deras möten på scen– jag förstod att det i bakgrunden fanns dikter
som koreografen själv skrivit (för det fanns dikter projicerade i bakgrunden
och över dansarna, så att deras konturer på ett poetiskt sätt suddades ut).
De blev liksom fångade i orden och det var väldigt visuellt tilltalande i
Henning Sjöströms kaligrafiska ljusdesign. Men vad jag inte förstod, förrän
koreografen berättade om det i tryck, var att föreställningen handlade om en
bror och en syster. Inte ens när jag hade fått det förklarat, kunde jag
förstå vad som var så speciellt med detta lite halvsorgliga syskonskap.
Dansarna spelade inte rollerna för mig– men så fick vi av en händelse veta
att de agerade med väldigt dåliga förutsättningar, eftersom det från början
inte alls varit meningen att Pia Michaeli Bredkjær och Tore Munch skulle
dansa tillsammans, så tridspressen måste ha varit extrem för deras del. Som
det nu var, framstod ‚Breve til Rasmus‚ som en blek historia den verkade
förskrämd i förhållande till sin berättelse. Som så många danska
dansföreställningar.
Men de två andra koreograferna hade i gengäld bättre
grepp på sina historier, trots att de hade improviserats fram under bara ett
par veckors tid. Eric Butler hade gott stöd av de två kvinnliga dansare, som
han dansade med i Out of Sorts: den mörkhåriga Jessica Murray och den
balettränade Helen Saunders, som är en av de bästa comedienne‚ som finns
inom dansk dans.
Hon kan som ingen annan skapa en scenpersonlighet. hennes kontakt med
publiken är finstämd, både när hon är allvarlig och när hon är
slapstick-komisk.
Hon har ett förhållande till en vodka-flaska, som sänder henne ut på
tårdrypande promenader fram och tillbaka till rampen. Men hennes änglavakt
hotas stark av alkoholens allt starkare övertag och hennes sviktande
kontroll över sina små koketta ben. Det är verkligen svårt att vara berusad
på scenen, bara ett fåtal gör det bra, men Helen Saunders lyckades segla i
hamn med sin figur.
Eric Butler var själv en helt osexig typ som inte
lyckades leva upp till Jessica Murrays cowboydröm, men han var också
rolig.Historien var en serie mini-sketches, som inte ledde någon speciell
vart, men själva processen var bra och underhållande.
Att Dansescene har fått ny påfyllning av scenkonstnärer som inte räds
konsten att berätta en historia, var det tredje koreografen ytterligare ett
gott exempel på: Ninna Steen har både varit sparring-partner i Thomas
Hejlesens kompanier ‚Exment‚ och ‚Von Heiduck‚ dessutom har hon samarbetat
med Kirsten Delholm och Hotel Pro Forma.
Deras nästa föreställning blir en del av det stora H.C.Andersen-jubileet,
som Danmark ska samla ihop sig till. Det är lyckligtvis ett år kvar innan
det äger rum.
Dansolution II gav Ninna Steen möjlighet att i sitt verk Knockabout improvisera kring sin egen
ljudkuliss, som gav associationer till krossat glas och disharmoni. Tine
Damborg hade en coppelia‚-roll: Dansösen som spelar den förhäxade,
förvirrade, och förtvivlade marionetten.
Tillsammans hade de gjort en undertext till en blåklädd flicka med
1960-talets blåsminkade ögonlock, som var rätt så effektfull. Ari Rosenzweig
och Poul Laursen var underhållande som de två atleter, som först
presenterade statuariska cirkusnummer som plötsligt frystes… och sedan
blev liksom omvandlade till grönsaker och oförmögna att hitta tillbaka till
de attityder som de så käckt började med.
Man kunde också tänka sig att en dansdramaturg arbetade med Mike
Leigh-metoden: Tänk på en människa du känner när du utformar en
rollkaraktär.Hållning, gångart, kropppsspråk och psyke. I varje fall kan det
vara tänkvärt att två av de tre vinnande koreograferna av Dansolution 2003
har ett berättande drag, om än mångtydigt sådant gemensamt med dans- och
teatergruppen Mute Co.‚ som vann Dansolution år 2002.
På Det Kongelige Teater har Alexei Ratmansky samarbetat med instruktören
Martin Tulinius om den kommande ‚Anna Karenina‚-föreställningen,
korsbefruktningen mellan dans och teater är fortsatt en stadig trend.

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser