Mitt liv som kyckling

Just nu ligger på nätet en inbjudan till The Chicken Project! Från vem?
SU-EN förstås.
”Workshop och föreställning är ett projekt som vänder sig till var och en
som kan tänka sig att leva som kyckling.
Deltagarna blir instruerade av
SU-EN i kycklingarnas grundläggande villkor med hjälp av den butoh-metod som
SU-EN Butoh kompani har uttvecklat.
Företräde ges till personer som arbetat tidigare med SU-EN eller personer
som har ett särskilt kycklingintresse. Erfarenhet av dans är inte nödvändig
med deltagarna måste vara förberedda på mycket hårt fysiskt och psykiskt
arbete! 10 deltagare kommer att väljas ut från ansökningarna.”
Efter att ha sett dissikeringen av en gädda i The Body project i höstas är
jag inte förvånad: känt doften av rått fiskkött och blickat ner på de unga
dansarnas nackkotor som böjs långt nere i botten på den brunn som är
anatomiteatern i Gustavianum. Människans bräckliga lekamen: kött, blod, ben
i ett tunt hölje av hud. Vem tillhör kroppen? Individen? Samhället? Konsten,
forskningen?
Boken Kroppen och världen – Body and the world är en genomgång framförallt i
bild av buto-exemplet SU-EN. Maja Sandbergs bilder fryser stilla butons
begränsade och långsamma rörlighet till ögonblick av skulptural häpnad.
En vit, vit kvinnokropp, ömkliga nyckelben och frusna bröstvårtor, mot en
svart, skrovlig klippöppning som ser ut att suga in detta tunna
papperslika kroppslandskap i sitt mörka gap.
Eller en människofot vid sidan av fågelägg, de gulvita äggskalen, de gråvita
benet och tårna. Då är vi redan på kapitlet Fågelvärld, efter Stenvärld,
Metallskrotvärld och Oxidvärld. Den slitna klichén ”En bild säger mer än
tusen ord” får ny kraft.
Maja Sandbergs bilder fångar själ, stil och särdrag
hos SU-EN; texterna i boken är lika knappa som buton brukar vara på scenen.
Utförligast är texten om SU-Ens egen metod: Tankar från en koreografisk
värld. Den är skriven så att den måste läsas som en butoföreställning måste
upplevas: varje mening måste få en tänkepaus i läsarens huvud. ”Butohkroppen
är konstverket”, till exempel, eller ”Butoh-kroppen undersöker form. Form är
intimt förknippad med icke-form.”
Till en del erbjuds läsaren nycklar: ”Butohmetodiken förmedlas genom
poetiska bilder snarare än med hjälp av förklaringar.”
Det avslutande
kapitlet En bakgrund är emellertid onödigt knappt.
Den ganska unga formen buto har ett politiskt ursprung som lätt försvinner i
en nutida estetiserande dimma. Självklart kan den inte förbli vid sin
upprinnelse, men också samtida buto som SU-ENs rymmer ett element av uppror
och motstånd, även om det äger rum inom en delvis förskjuten ram.
Fågelbilderna kan omöjligt frikopplas från vår tids kritik och acceptans av
industriell uppfödning av höns. Liksom skrotvärlden talar sitt språk om en
civilisation som skapar så mycket problem för sig själv och sina
efterföljare.

Men läs Kroppen och världen sakta som man smuttar på hett te. En öppen mun,
en halvöppen eller en till ett O ihopknipen – världar däremellan.

Margareta Sörenson