Den lilla svarta

Blott fyra minuter lång var Super Pure, en dansfilm sänd i televisionen i
början på året. Christina Caprioli hade koreograferat dansare som iförda
Peter Johanssons folkdräkts-variationer gick i noggrann marsch på Hamngatan
i Stockholm och skuttade i parker.
Peter Johansson, som fick Nässjöborna att sätta i vrångstrupen när han klätt
in stadens residens i en ”arabisk” fasad , är en konstnär som sedan en tid
samarbetar med Intercult och intresserar sig för begrepp som nation och
kulturtradition. Hans Doc Martenkängor med målade kurbitsar på, hans
”terroristluvor” med folkloreapplikationer känns igen, och den bok som han
och Christina Caprioli kallar SVARTBOK (även det en liten ironi) har blivit
”piece of Art”.
De dubbelklistrade kartongsidorna har hål som i Tove Janssons berömda Vem
ska trösta Knyttet?.
Och i boken kan man i egen takt närstudera dräkten från
Dala-Floda och de fint målade kängorna. Eller le åt Rättviksdräkten buren av
en manlig dansare ˆ precis som de hängivna studenterna i Uppsala vid förra
sekelskiftet i föreningen Philochoros rekonstruerade folkdanser. De dansade
pardans, men den ena studenten fick klä sig som kulla.
Vid bläddring i denna
bilderbok (helt utan text) blir kontrasten mellan dansarnas kostymer,
kroppar och ”samhällskulissen” mycket tydligare än i filmen.
Men kontexten ändrar sig snabbt för samtidskonsten.
Sidorna med dansarna i
NK:s rulltrappor har redan fått en annan innebörd efter mordet på Anna
Lindh. Det aningslösa shoppandet har fått en ny och hotfull betydelse.
Coffeetable-bok och tidsdokument. Den flotta tyngden provocerar sin läsare
och man kan fråga sig vilket som är mest vettlöst och fartblint – samtiden,
samtidsdansen eller vi, publiken.
Med ett par kurbitsmålade kängor skulle man gärna ge tiden en spark där bak.

Margareta Sörenson