Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 januari 2021

Le Théâtre du Solieil ger Le Dernier Caravansérail – La Fleuve Cruel

2004-02-14

Fakta:

Namn: Le Dernier Caravansérail – La Fleuve Cruel, ( Den sistaKaravanseraljen – Den grymma floden)
Koreografi: Ariane Mnouchkine och filosofen Hélène Cixous
Ensemble: Le Théâtre du Solieil
Plats: Cartoucheriet i Bois de Vincennes i Paris
» htpp://www.theatre-du-soleil.fr

Den första delen av Le Théâtre du Solieil s megaföreställning om
flyktingskap, Le Dernier Caravansérail – La Fleuve Cruel, ( Den sista
Karavanseraljen – Den grymma floden)
balanserar farligt nära risken att råka
bli alltför vällovlig. Deras försök att vara väldigt raka och ärliga funkar
inte fullt ut, kanske har godhetsivern blir för stark, menar Lina Sjöqvist,
som här rapporterar från Cartoucheriet i Bois de Vincennes i Paris .

Hos le Théâtre du Solieil i Cartoucheriet i Bois de Vincennes i Paris
utkant spelas nu Le Dernier Caravansérail. En 7 timmar lång föreställning
som handlar om vad som händer efter flykten någonstans ifrån. Om vad som
finns kvar när människan är utan språk och hem. I programbladet står det:
I
början av våra minnen fanns kriget. Iliaden blev den berättelsen. Efter
kriget – Odyssén. De som inte har återvänt hem, varken levande eller döda,
irrar länge över hela jorden.

Första delen heter La Fleuve Cruel (Den grymma floden) och den andra
Origines et Destins (Ursprung och öden). Jag har varit där och sett del ett.
Le Théâtre du Solieil huserar i en gammal fabrik med väggar vackert målade
med orientaliska motiv. Maten i restaurangen är afghansk och vinet är rött
och billigt. Den 37 man starka ensemblen har improviserat fram och iscensatt
föreställningen tillsammans med Ariane Mnouchkine, teaterns konstnärliga
ledare och grundare och filosofen Hélène Cixous. Den har växt fram ur
intervjuer gjorda med flyktingar på förläggningar och vid gränsstationer i
England, Frankrike och Australien och ur skådespelarnas egna erfarenheter av
livet efter flykten.
Vi presenteras för 19 tablåer som alla skildrar olika delar av flykt. Den
första består av en stormande flod som människor med gemensam
kraftansträngning försöker ta sig över. En annan berättar om ett kärlekspar
i Kabul som slutar i de mest bestialiska mord. I en tredje tittar vi in
genom fönstret på en Röda Korset klinik, där en enbent man bli omskött av en
fransk sjuksköterska. En fjärde beskriver kylan och hopplösheten vid ett hål
i staketet vid en låst gräns, där vissa tjänar pengar och andra dör.
Tillsammans vill berättelserna bryta ner våra bilder av flyktingar som en
och samma sort. För alla är individer, en del är troskyldiga och kära, andra
giriga, vissa intellektuella och några är elaka och skor sig på dem som blir
offer.
Både scenografin och skådespelarna är på hjul. Små hus och miljöer skjuts
runt på den stora, tomma scenen, och människorna poserar som på skateboards.
De drivs kring av hukande skjutare, av andra krafter än sina egna. De liksom
bara hamnar någonstans och måste hantera det. Det är väldigt frustrerande,
så när någon vid nått tillfälle springer över golvet drar man en lättnades
suck. Äntligen lite riktig rörelse!
Man har valt att låta de flesta på scenen tala sitt eget språk. Men
ensemblen vill att vi ska förstå ändå. På ett vis blir ju även
översättningen ännu ett övergrepp. Cixous frågar i programtexten:
’Hur gör
man för att inte översätta? Det vill säga inte översätta? Man måste ju
översätta.’

Och det behövs ju inte, allt ska ändå översättas och tolkas av
oss i publiken på våra egna vis verkar de säga från scen.
Det är tydligt att det inte är till oss de talar från scen utan med oss. Vi
i publiken konfronteras med ett pågående tillstånd. Detta händer nu och idag
och över hela världen. Människor försöker leva och fly och en del går under.
Men vi i salongen sitter som bredvid alla dessa livsöden. Och trots alla
försök att inte vara sentimental och generaliserande, och trots att
föreställningen är fantastiskt vacker och mycket skrämmande lämnar jag
Cartoucheriet med känslan av att den goda, intellektuella, humanistiska
människan i väst återigen visar sin enorma generositet och fördomsfrihet
genom att låta dessa skådespelare från Iran, Afghanistan, Kurdistan,
Kirigistan, Bosnien, Saudiarabien, Tjetjenien och Ryssland berätta sina egna
och andra olycksbröder och systrars historier från scen. Men hur ska man
göra då? Frågan ställs i programbladet:
Hur skildrar man andras öden utan
att förföras av sin egen lögnaktiga goda vilja?

Jag vet inte, men sant är
att frågorna behöver diskuteras och det behövs konstnärer som har det mod
som krävs för att våga riskera att hamna fel.

Lina Sjöqvist

Fler Föreställningar

Annonser