Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Betty gör en annonsspaning

2004-02-12

Nu reser Betty till Sveriges andra stad, Göteborg, och spanar in dansens
bilder.
Att dansen är på frammarsch vet vi. Inte minst har Göteborgsoperans balett
visat framfötterna de senaste åren. Ingen vare sig i publiken eller bland
kritikerna behöver just nu ifrågasätta dessa dansares kompetens, deras
förmåga att röra sig, att gestalta allt från abstrakt rörelsepoesi till
stark nytolkning av klassikern Romeo och Julia.
Men hur står det egentligen
till med bilderna av dansen. Hur representeras ovanstående kvalitéer när
reklambyrån kokar ihop sitt säljkoncept?
Mycket hud ska det vara. Engelska moderna danskompaniet Phoenix Dance
Theatre fälldes häromåret för vilseledande maknadsförning, när affischen
visade helt nakna kroppar medan föreställningen inte innehöll något naket
alls.
Förra våren var det naket och olja på affischen för GöteborgsOperans
Destination dans, en föreställning som inte innehåll något i den vägen.
Koreograferna hette Lena Josefsson och Nicolo Fonte. Ingen av dem är känd
för att gilla vare sig body building eller porrestetik i sina verk.

affischen använde man sig av en naken inoljad kvinna, sedd i
underifrånperspektiv. Hon hålls fast eller omfamnas – vilket är osäkert – av
en naken man. Ovanpå paret finns en stiliserad kartbild som antagligen ska
utgöra den logiska kopplingen till föreställningen titel.
Nu är det dags igen. Det våras för oljan. På affischen till Re:Barock har
Reklambyrån åny hällt olja över kvinnohud. Eller finns det kanske någon
funktion i bildfixningsprogrammet i datorn som heter bodyoil?
Denna gång är
kvinnan beskuren och kroppen lutar in i bilden bakom dekorativa slingor. Hon
har lätt särade glansiga läppar och armen vilar passivt över håret. Villig
att…dansa? Eller vad vill hon egentligen med dig som ska sitta i publiken
och uppleva den nya dansföreställningen.
Nakna passiva kvinnor, mer eller mindre förföriska, inramade, objektifierade
och sexualiserade hör till det som säljer bäst av allt. MQ, HM, bilar…Vad
kan man inte sälja genom att exponera en kvinnokropp på detta klassiska
sätt?
Reklamarna är inte först, man kan till exempel kolla in Rubens, sin
tids storsäljare, eller den framgångsrike Gauguin.
Tänks det några tankar av den sort som handlar om skillnaden mellan reklam
och konst?
Funderar någon över glappet mellan bilderna av dansen och den
verkliga dansen som man kan se på scenen?
Generellt kan man säga att nakna kroppar på en scen ofta förekommer i
samtida dans. Men i relationen mellan dansaren och publiken är dansaren i
överläge, scenrummet är dansarens rum dit publiken är inbjuden.
Kan denna
relation bli synlig även i en reklambild?
Och behöver publiken verkligen
hjälp av olja när den ska lockas att se dans?
Betty Bitch

Fler Betty Bitch

Annonser