Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Skuggan av Kurosawa

2004-02-09

Fakta:

Namn: Next Zone Cinematic Moves #2 Artificial Body
Koreografi: Lene Boel
Plats: Dansescenen, Lene Boel återkommer till Dansescenen med Next Zone Cinematic Moves #2 Artificial Body 7-13 juni.
» http://www.dansescenen.dk

Lene Boels senaste soloverk : Cinematic Moves # 1, med undertiteln:
Kurosawa Twist, som gavs på Dansescenen i Köpenhamn i januari,är inspirerat
av Akiro Kurosawas filmkonst. Charlotte Chistensen imponeras av scenografi
och ljussättning. Dessutom är kostymerna av modeskaparen Yohji Yamamoto.
Lene Boel har länge använt sig av film som inspiration för sina
solodansföreställningar. De svartvita stumfilmerna med Charlie Chaplin,
Buster Keaton och Asta Nilsson har varit utgångspunkten för många av hennes
performances och nu har hon gjort ännu en ny föreställning med Akira
Kurosawas universum som den utmanande utgångspunkten.
Cinemateket i Köpenhamn visade under 2003 en närapå komplett serie av
Kurosawas filmer och man har aldrig tidigare haft så stor succé med någon
annan översikt över en filmskapares verk. Så rikt, så vackert, så mänskligt,
så humanistiskt, så underhållande och tragiskt som livet självt, men också
så koncentrerat och subtilt orkestrerat som bara en konstnär kan ta sig an
en historia. Det är inte svårt att förstå Lene Boels fascination och det har
också lett till en mycket spektakulär föreställning: Cinematic Moves #1, som
även har den förståeligt försiktiga undertiteln Kurosawa twist. När man just
har beklagat sig över att så få danska föreställningar är en fröjd för ögat,
måste man glädjas över den omsorg som har lagts vid det visuella hos Lene
Boels föreställning. Jesper Kongshaug har skapat fina rum ur den anonyma
nykterhet som råder på Dansescenen med hjälp av silande ljusstrålar som i en
japansk skog, eller små varma ljusstrålar som lyser upp de vita
gasvävsväggar som ska antyda en högättads bostad i samurajsamhället. Vem
minns inte det lilla svish-ljudet, som hörs när en pappersvägg skjuts åt
sidan? Och kostymerna signerade Yohji Yamamoto är våldsamt läckra: Svart och
vitt och enkelt, med en liten blå accent. Tiepolo-grafik från italienskt
1600-tal, medeltidssärk, enkelhet i svarta byxor och vit T-shirt med grodor
på ryggen, en clowndräkt och inga begränsningar av fantasin. Därtill en
härlig ljudbild av Rex Casswells suggestiva musik: klang av svärd och
fågelkvitter, lite Kurosawa-dialoger på japanska, ljudet av trä som slås mot
trä. Väldigt delikat. Inramningen ärmycket bra, men dessvärre saknar själva
föreställningen ett fokus, som berör oss i våra hjärterötter, så som
Kurosawa alltid gör, även om han målar med sin allra bredaste tuschpensel.
Den råder en tomhet i Lene Boels pärlband av historier, som hela tiden
avbryts, just som hon har kommit igång med berättandet. Den psykiska energin
mellan scenen och solisten tillsammans med allt det som bekräftar hennes
olika roller sammantaget med teaterrummet med sina passiviserade åskådare,
som sitter så obekvämt som man gör på Dansescenen, bryts av, för att Lene
Boel bara låter sina figurer vara under ett ögonblick. Man hittar en Lady
Macbeth, en hunsad byråkrat i det japanska kontorshelvetet, till en rolig
liten narr, men så drar Lene Boel undan dem från scenen. Det finns
naturligtvis en anledning till detta, eftersom det är dags att byta kostym –
men logistiken passar inte ihop med föreställningens inre dynamik. Det
skulle behövas en regissör som kunde ge dansaren råd kring problemen med
dramaturgin i en sådan föreställning som Cinematic Moves, som har nått så långt när det gäller det visuella och det musikaliska. Men kan man egentigen nå längre än till Kurosawa light, när man inte är Kurosawa själv?

Charlotte Christensen

Fler Föreställningar

Annonser