Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 03 december 2020

På beach-party med Pina Bausch

2004-02-07

Fakta:

Namn: Masurca Fogo
Koreografi: Pina Bausch
Plats: Théâtre de la Monaie
» http://www.pina-bausch.de

I juni varje år är Pina Bausch tillbaka i Paris för att visa sin senaste
föreställning. Det verkar ha blivitt en ritual. Folk köar efter kvarblivna
biljetter, rusar runt när någon ny person anländer…showen böjar redan
utanför, som om vi alla utgjorde en del av själva föreställningen. Smart,
briljant uttänkt!
Sak samma i Bryssel, det var trångt värre på Théâtre de la Monaie, det var
20 år sen Pina var där sist. Denna gång kom hon med Masurca Fogo,
beställningsverket för Expo 98 i Lissabon.
Dagen innan, på det traditionella pressmötet, upprepar hon ungefär samma sak
som alltid. Att hon inte har någon speciell plan, att hon samlar material på
hög…
– Vi reser tillsammans, utbyter tankar, jag frågar ut dansarna, säger hon.
Sen är det bara fem procent jag använder.
Någon påpekar att hennes senaste verk är betydlig mer optimistiska samtidigt
som de innehåller mer dans.
– Är det möjligen alla dessa resor som har gjort henne på så gott humör?
undrar samme journalist.
Som vanligt ler hon undflyende och påstår att hon inte vet varför.
Pina är
känd för att inte vilja bli intervjuad. Hennes egna offentliga pressmöten
utgör bara en del av föreställningen, precis som köerna…
Förvisso är allt till för att väcka tankar och känslor.
Efter att ha varit med på Pinas Beach party Masurca Fogo, som utspelar sig
på någon badstrand i Portugal, känner jag mig väldigt delad inom mig. Först
har jag förnimmelsen av att ha varit med på ett ovanligt bråkigt
kabaré-evenemang, lite motbjudande och tomt i all sin uppsluppenhet.
Dekoren av Peter Pabst, består av en vit sandstrand med höga svarta
klippformationer. I fonden avtecknar sig Atlantens våldsamma vågor på en
videoskärm alltemellanåt. Dånet från ett hotfullt oväder ute på Atlanten
bryter då och då igenom feststämningen. Sol, bad, karneval och alla de andra
beach-ingredienserna varvas i aldrig sinande takt.
Bredvid mig sitter ett par som efteråt stolt berättar för alla som vill höra
på att scenen precis liknar den som fanns i Pinas tidigare verk Agua, det
som hon sökt inspiration för i Brasilien. Bara en jättepalm fattades.
Och förvisso är det mesta sig likt. Är det därför vi fortsätter att köa för
Pina? Är det frågan om en slags självbeskådande tillfredställelse, eller
bara en ögonblicklig estetisk utlevelse? En flod av händelser som vi aldrig
får nog av att se? Som en barnbok som man läste om och om igen, eller ville
få berättad intill leda.
Även om denna föreställning innehåller mer dans än på länge, så är
rörelsematerialet ganska enahanda. Parvis dansas det också ute i salongen,
mest till tonerna av brasilianskt med känslan av sen eftersittarstämning.
Dåsigheten lägger sig som ett töcken för att sekunden efter dra oss in i nya
händelser. Till tonerna av fado, Cesaria Evora…
Tokigt så det förslår är det också när en lite kille ska försöka kyssa sin
kvällsförälskelses läppar, men inte når upp. Hon är nämligen jättelång, så
en annan får lyfta honom. Till slut tröttnar han och släpper taget, som i en
Fellinifilm…
I en annan scen rullas en kvinna sittandes i ett viktorianskt badkar, med
fötter och hjul in på scenen. Hon nästan drunknar i badskum. Ur detta
plockar hon upp tallrikar, koppar som hon diskat i skummet.
En kyparklädd hjälper till att lämna tallrikarna vidare till personalen,
medan en kollega samlar upp bananskal på stranden och försöker stoppa dem i
en soptunna som plötsligt börjar dansa runt.
Vid ett litet bord serveras ett par kaffe av en annan kypare. Skedvis häller
de i kilovis av socker, för att sedan försvinna bort medan bordet dränks av
socker.
Showen verkar aldrig ta slut i detta Schlaraffenland någonstans långt där
borta, men som ändå känns så nära. Strukturerna är desamma. Pina ruckar inte
på någonting. Vi vet vad vi får se och kanske är det därför som vi
fortfarande finner oss i att inte bara stå i långa köer, utan också gång på
gång stirra ihjäl oss på detta härliga livsbejakande nonsens. Så länge Pina
finns får vi behålla barnasinnet!

www.lamonnaie.be

Ann Jonsson

Fler Föreställningar

Annonser