Betty på Sommarbalett
Fler och fler sommarbaletter dyker upp, men de är som det nordiska vädret, inte att lita på. Man vet aldrig om man får valuta för biljettpengarna.
Årets sommarbalett med Alexander Kølpin hölls i år för första gången på den vackra Bellevueteater i Klampenborg utanför Köpenhamn.
Tyvärr råkade ballerinan Tatjana Ratmanska bli stungen av ett bi strax före föreställningen, så Kølpin gav istället en fransk ballerina en timme på sig att studera in Aleksej Ratmanskijs version av Bolero, som var balettaftonens sista nummer. Modigt, men Ratmanskijs koreografi blev obegriplig av bytet.
När föreställningen äntligen efter lång försening kom igång, var det ett lättviktigt program, som inte hade något på hjärtat. En konstcocktail, lite sött, lite dyrt, lite kulört – en Bols Blå.
Samma slags konstpopulism som faller Danmarks kulturminister i smaken. Det hjälper inte att försöka frammana tyngd genom att spela Agnus Dei på ljudband, så som Jiri Bubeniceck gör i sin koreografi för sig själv och brodern Otto. Det är desto mer meningslöst att presentera Ibsen-Light som Lars Kaalund gör i sin massaker på Et Dukkehjem.
Att påstå att denna stumfilmsutgåva är svart-vit är alltför vänligt, så många nyanser använder sig Lars Kaalund inte av. Lätthet och charm må vara koden för en sommarbalett, men lätthet är som bekant det svåraste av allt. Kølpin programförklaring kan verka oskyldig:
”Det kan ikke nytte, at man laver dans som udelukkende taler til kenderen”‚ med det är inte oskyldigt att yttra sig på det sättet i dagens Danmark som är utsatt för kulturell mainstreampolitik, med en konsekvent ”dumbing down”
Är det för att få ett bekvämt manipulerbart folk som man vill
misstänkliggöra de tänkande?
