Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Det förlorade barndomslandet

2003-02-28

Fakta:

Namn: Döden i Venedig , Tod in Venedig Ein Totentanz)Döden i Venedig ( Tod inVenedig Ein Totentanz)
Koreografi: John Neumeier
Ensemble: Hamburgbaletten
Plats: Operan i Hamburg
» http://www.hamburgballett.de

John Neumeiers balettversion av Thomas Manns roman Döden i Venedig ( Tod in
Venedig Ein Totentanz)

är en rörande tolkning av hur en koreograf slits mellan ögonfröjd och
sexuell lockelse.

Majbritt Hjelmsbo har sett Neumeiers senaste helaftonsskapelse för
Hamburgbaletten.

John Neumeier räknas obestridligen bland vår tids viktigaste förnyare av
helaftonsbaletten. Han har nått berömmelse och uppskattning för sina moderna
nytolkningar av gamla klassiker. Han har ett enormt kreativt flöde och har
sedan sin koreografidebut 1960 skapat inte mindre än 125 baletter.
Under säsongen 2003-04 kan John Neumeier fira sitt 30-års jubileum som
balletchef for Hamburgballetten. Och det gör han genom att förvandla
säsongen till en imponerande retrospektiv av sin repertoar, där han visar
inte mindre än 17 nypremiärer (de flesta av dem är helaftonsbaletter!) på
scenen, med en nykreation som tillägg. En veritabel tour de force för en
människa och hans kompani, som sin vana trogen avslutar säsongen med en
Nijinskij Gala i juni 2004.
Som litterär utgångspunkt för säsongens nya verk, som hade sin premiär i
december, har John Neumeier valt att ta Thomas Manns, Döden i Venedig,
dansad till musikutdrag av Johann Sebastian Bach och Richard Wagner för att
skildra den strängt formalistiska, respektive den mer liderliga, men
undertryckta sidan av huvudpersonens konstnärstemprament.
Thomas Manns roman har tidigare blivit koreograferad av bland annat danske
Flemming Flindt, som år 1991 skapade en två akters balett (även den till
musik av Bach) till vännen Rudolf Nurejev som dennes sista föreställning
före hans död 1993. Dessutom gjorde den australiensiska koreografen Graeme
Murphy redan 1984 sin version med titlen After Venice till Sydney Dance
Company med Paul Mercurio (han från filmen Strictly Ballroom, som den unge
Tadzio. Och från en annan visuell konstart etsar sig fortfarande Viscontis
bildsköna filmatisering från 1971 på näthinnan.
Men där Visconti hade gjort romanens huvudperson, författaren Gustav von
Aschenbach, till kompositör, låter John Neumeier honom vara koreograf. En
mästarkoreograf, som plågar sig med att kreera ett storverk om Frederik den
Store. Men det koreografiska materialet ställer till problem och frustrerar
den annars så effektivt produktive stegmakaren. Och han vrider sina händer
och får huvudvärk när han plågas av att det kreativa arbetet inte flyter.

drömmer han sig istället (självklart) bort till Venedig, där Aschenbachs
fascination för den vackre, unge pojken, Tadzio, får dödlig utgång i den
koleradrabbade staden.
Men resan är i lika hög grad en inre resa med kaotiska snabba bildväxlingar
i Aschenbachs febriga drömmar, tankar och associationer, vilka generöst
erbjuder många möjliga skikt och tolkningsmöjligheter i John Neumeiers på
samma gång rörande poetiska och tröstlösa bilddikt.
Ett av dess huvudteman
är den krisdrabbade koreografens självkontrollerade hämningar av nertryckt
och outlevd längtan, som sakta löses upp av blandningen av estetisk och
sexuell lockelse – i gränslandet mellan dröm och mardröm. Och Lloyd Riggins
gestaltar helt enkelt suveränt Gustav von Aschenbach som en korsning mellan
en tankfull och plågad koreograf med plötsliga blockeringar, och en
effektivt kommenderande, retlig balettchef, som med knutna armar försöker
att hålla kroppen och arbetet i strama tyglar.
Men glimtvisa minnen från barndomens ridtur på mors rygg och hennes ömsinta
kärleksbetygelser över pannan och läpparna, drabbar honom och blir till
återkommande motiv i hans tilltagande längtan efter att få återuppleva
oskuldsfull sinnlighet. När Aschenbach minns barndomens sorglösa lek, ser
han kanske också något av sig själv i den unga pojkens ivriga lek på
stranden. Kanske har mästerkoreografen oavsiktlig lagt något av sin eget
borttappade sensitiva ego i Fredrik den Stores roll, ädelt dansat av Ivan
Urban. Eventuellt känner han igen de bortträngda skuggsidorna i den
maskulint utmanande och uppfordrande tvillingparet, Jirí og Otto Bubenícek,
som ständigt dyker upp i nya förklädnader och slår följe som stiliga
gondoljärer, homosexuella i färd med att försöka ragga, pudrade
perukstockar, redlöst berusade dionysiska förförare och spelande
elgitarrister i mardrömsaktiga sexorgier, alltsammans i dubbel uppsättning,
som gradvis bryter ner Aschenbachs apolloniska attityd och gör att han går
under.
Därmed får Döden i Venedig också en subtil air av Narcissus-dröm med den
åldrande konstnären som dödligt egenkär i sina olika egna spegelbilder,
uppspaltningar, identifikationer och vrångbilder – både drivet och känsligt
uttryckt i Neumeiers sätt att använda sig av dansvärldens olika
fördubblingseffekter i till exempel träningssalens spegelvägg, i dansarnas
sätt att kopiera varandras steg, omtagningen och omtagningen ställt på sin
spets eller tagen baklänges med andra i rollerna.
Konflikten mellan det ständiga kravet på att producera sig och
mästerkoreografens tilltagande konstnärliga produktivitetskris har
uppelbarligen också lockat Neumeier till en besk uppgörelse med yrkets
avarter. Således osar Aschenbachs snabbgående, men överkoreograferade
stegskisser från danssalen före flykten till Venedig av torr effektivitet
och precision.
Medan det råder ett vidunderligt poetiskt flyt i den helt obesvärade och
överraskande lyften i det pas de trois som dansas mellan Lloyd Riggins och
hans inspirationskällas förlösande unga par, Silvia Azzoni og Alexandre
Riabko.

Vändpunkten utgörs emellertid av att Aschenbach huvudstupa förlorar sig i
den unge Tadzio, helt övertygande dansad med äkta pojkaktig oskuld av den
långa, ljusa ryska dansaren, Edvin Revazov. Och Tadzios barnsliga
oförställdhet ställs i fin kontrast mot badhotellets dekadent kultiverade
kvällsgäster, som tyst passerar Lidons gondoler och ljusets vattenspeglingar
i Peter Schmidts ultraeleganta minimalistiska scenografi bestående av foton,
collage, streckteckningar ock rörliga dekorstycken.
Men speciellt trollbindande är de magiskt belysta drömsekvenserna, där
Aschenbach i slowmotion stäcker sig efter ynglingens utsträckta hand. Men
även om de två männen – den gamle och den unge – kretsar runtom varandra och
slingrar sig om varandra, så befinner de sig i två helt skilda världar –
åtskillda av en osynlig slöja. Det är verkligen mycket vackert och rörande.
Och så kan Riggins konsten att både låta ansiktet och kroppen fullständigt
upplösas i förtvivlan, när han i slutscenen långsamt sjunker ihop och
slutligen ger upp andan vid fötterna av den spejande och intet anande
ynglingen..
Som en törstande längtar den gamle Aschenbach alltså förgäves efter den
ungdomliga oskuldens daggfriska kyss. bara en liten lätt kyss som den, han
såg Tadzio ge vännen Jaschu, vilket utlöste ett högt och genomträngande
bu-rop från en klagande ur publiken. Det blev genast överröstat av otaliga
bravo-rop. Och när ridån gick ner efter Döden i Venedig, reste sig de annars
så kräsna Hamburgborna upp i stående applåd – kanske så när som på en enda
person i publiken.
Der är med andra ord hett stoff i John Neumeiers Döden i Venedig,
tillräckligt för att framkalla olika reaktioner hos publiken. Och Neumeiers
Döden i Venedig kan också upplevas på många olika berättarplan: Bokstavligt
som en konstnärs fysiska resa till Venedig, eller mycket mer intressant som
en inre resa, där koreografen konfronteras med sitt konstnärsskaps moraliska
ytterligheter, ett spänningsfält mellan den inspiration som hämtar näring ur
i bandomslandets oskyldiga lek och i den motsatta änden den glädjelösa
njutningen. En kamp mellan appollonisk hängivenhet och dionysisk
övergivenhet. Och tillika en kamp mellan ungdomlig sorglöshet och skönhet
och den åldrade koreografens längtan efter att återfå den. Och det är det
vemodiga intrycket av John Neumeiers Döden i Venedig: Längtan efter
oskuldens förlorade land.

Majbrit Hjelmsbo

Fler Föreställningar

Annonser