Pélleas och Melisande i nytt ljus
2008-09-24 Att Debussy några år efter att ha skrivit musiken till den av
Nijinskij, arton år senare, förevigade L´aprés-midi d´un faune
valde att göra en opera av Maurice Maeterlincks svårmodiga,
symbolistiska verk, Pélleas och Melisande är idag ganska svårt för
oss att förstå.
Handlingen utspelar sig i medeltidens riddarvärld, där svartsjuka, död, mord och blodshämnd hör till ingredienserna. Lite av vår egen Singoalla.
Hur skall man idag kunna sätta liv i denna dunkla, till synes djupt introverta historia för att göra den angelägen idag?
Pierre Audi, direktör för Amsterdamoperan och Hollandse Festival, lyckas med konststycket i sin senaste uppsättning för La Monnaie i Bryssel att förvandla Pélleas och Mélisande till en helt modern symbolistopera.
Själv säger han att det inte är särskilt svårt att finna den tidens symbolism att passa in i vår tid. Dramaturgiskt bygger han upp den med hjälp av freudianska tankar medan han låter musiken vara i den ursprungliga versionen. Allt är ju evigt återkommande, säger han under pressmötet.
Scenografin är av Anish Kaapor - som arbetar med Akram Khan (Kaash och den senaste In-I med Binoche) - och som är känd som en av tidens hetaste skulptörer, inte minst för sina enorma stålskulpturer i Tate Modern och Cloud gate i Millenium Park i Chicago.
Genom att leka med olika geometriska former skapar han en slags spatial dimension där det inre rummet verkar större än det yttre där vi projekteras vidare in i en rymdlös värld.
Audi, redan känd för sina samarbeten med olika konstnärer som Karel Appel i Mozarts Trollflöjten, där librettot ju också verkar enfaldigt och otidsenligt men som tack vare ett intimt samarbete mellan Audi och Appel blev till en fabulös helt modern uppsättning.
I Pélleas har ljuskonstnären Jean Kalman och kostymdesignern Patrick Kinmonth (som bl.a. ritat kostymerna till Rameaus Zoroaste som för några år sedan visades på Drottningholmsteater - se danstidningen 4/2006 ) stor del i succèn.
När jag får en pratstund med Audi framhåller han hur viktigt det är att förnya teatern genom att öppna den för olika samarbeten med konstnärer av alla slag. Kommer vi att uppleva en ny Ballet russe-epok som under Diaghilevs tid, undrar jag?
- Jag tror att konstnärerna idag ser på ett delvis annorlunda sätt. Konstverket som ett totalkonstverk, där scenografin bara utgör en av beståndsdelarna går ju som en röd tråd genom de flesta teateruppsättningar idag. Inte minst video, film och ljus har ju bidragit härtill. Därför tror jag att förutsättningarna idag är mycket större, säger han.
– Ett av problemen är att olika slags konstnärer lever i sin egen värld utifrån vilken de skapar sin egen bild. De lyssnar till musiken på ett annorlunda sätt än oss musiker och skapar i drömmen sin egen bild som alltmedan samarbetet fortskrider blir omöjligt att frigöra sig från. Då är det regissörens roll att ingripa för att få verket att hänga samman - både instrumentalt och scenografisk. Man skall inte bara lyssna till musiken utan också kunna se den därför är de teatraliska momenten viktiga. Allt skall samspela för att en dialog ska kunna komma till stånd, därför menar jag att denna form av samarbete blir allt viktigare inom hela scenkonstområdet.
- I Pélleas fann jag mig till exempel tvungen att ingripa för att låta musiken mera komma till sin rätt. Kapoor föreslog en jätteskulptur som tog upp hela scenen - som samtidigt som den kan upplevas som ett jätteöra tar formen av en faetus, en livmoder, ett slott, en balkong och en grotta på en och samma gång. Idéen är ju tilltalande men passade inte in i den musikaliska partitionen som bygger på ett kontinuerligt ljudflöde. Jag övertygade Kaapor att låta hela skulpturen rotera i takt med musiken hela föreställningen igenom. På det viset undvek vi den tradionella uppdelningen i tablåer.
Allt kom nu att samverka - musik, text, bild. Ljuskonstnären ingrep sedan med sin ljussättning som också den följde partituren.
Att det var just ljussättningen som lockade fram den där lite mystiska, magiska stämningen var inte att ta misste på.
När föreställningen var slut och ljuset upphört verkade Kapoors scenskulptur märkligt livlös. Under presskonferensen berättar Kaapor om processen bakom verket:
- Det är den slags engagerade teater som bygger upp en relation mellan den objektiva verkligheten och symbolism. I Pélleas har jag arbetat på två plan. Först på det realistiska, sen på det psykologiska där den poetiska aspekten är den viktigaste. Det gällde att få personerna att kännas angelägna genom att tränga in i deras innersta väsen.
Jag undrar om hans arbete med dansuppsättningar är annorlunda än med en opera?
- Det är enklare, säger han. Akram och jag känner varandra sedan länge. Vi vet båda hur vi tänker som konstnärer. I en operauppsättning måste hänsyn inte bara tas till ett helt orkesterverk utan också till både text och dramaturgi. Allt måste fungera på alla plan. Denna känns alltviktigare idag också i dansuppsättningar. Många koreografer vänder sig ju till olika dramaturger på ett sätt som var mindre vanligt förr. Ofta är det samma dramaturger så till slut känner man deras arbetssätt någotså när och då går allt lättare, tillägger Anish Kapoor.
Ann Jonsson
Se vidare www.lamonnaie.be
Handlingen utspelar sig i medeltidens riddarvärld, där svartsjuka, död, mord och blodshämnd hör till ingredienserna. Lite av vår egen Singoalla.
Hur skall man idag kunna sätta liv i denna dunkla, till synes djupt introverta historia för att göra den angelägen idag?
Pierre Audi, direktör för Amsterdamoperan och Hollandse Festival, lyckas med konststycket i sin senaste uppsättning för La Monnaie i Bryssel att förvandla Pélleas och Mélisande till en helt modern symbolistopera.
Själv säger han att det inte är särskilt svårt att finna den tidens symbolism att passa in i vår tid. Dramaturgiskt bygger han upp den med hjälp av freudianska tankar medan han låter musiken vara i den ursprungliga versionen. Allt är ju evigt återkommande, säger han under pressmötet.
Scenografin är av Anish Kaapor - som arbetar med Akram Khan (Kaash och den senaste In-I med Binoche) - och som är känd som en av tidens hetaste skulptörer, inte minst för sina enorma stålskulpturer i Tate Modern och Cloud gate i Millenium Park i Chicago.
Genom att leka med olika geometriska former skapar han en slags spatial dimension där det inre rummet verkar större än det yttre där vi projekteras vidare in i en rymdlös värld.
Audi, redan känd för sina samarbeten med olika konstnärer som Karel Appel i Mozarts Trollflöjten, där librettot ju också verkar enfaldigt och otidsenligt men som tack vare ett intimt samarbete mellan Audi och Appel blev till en fabulös helt modern uppsättning.
I Pélleas har ljuskonstnären Jean Kalman och kostymdesignern Patrick Kinmonth (som bl.a. ritat kostymerna till Rameaus Zoroaste som för några år sedan visades på Drottningholmsteater - se danstidningen 4/2006 ) stor del i succèn.
När jag får en pratstund med Audi framhåller han hur viktigt det är att förnya teatern genom att öppna den för olika samarbeten med konstnärer av alla slag. Kommer vi att uppleva en ny Ballet russe-epok som under Diaghilevs tid, undrar jag?
- Jag tror att konstnärerna idag ser på ett delvis annorlunda sätt. Konstverket som ett totalkonstverk, där scenografin bara utgör en av beståndsdelarna går ju som en röd tråd genom de flesta teateruppsättningar idag. Inte minst video, film och ljus har ju bidragit härtill. Därför tror jag att förutsättningarna idag är mycket större, säger han.
– Ett av problemen är att olika slags konstnärer lever i sin egen värld utifrån vilken de skapar sin egen bild. De lyssnar till musiken på ett annorlunda sätt än oss musiker och skapar i drömmen sin egen bild som alltmedan samarbetet fortskrider blir omöjligt att frigöra sig från. Då är det regissörens roll att ingripa för att få verket att hänga samman - både instrumentalt och scenografisk. Man skall inte bara lyssna till musiken utan också kunna se den därför är de teatraliska momenten viktiga. Allt skall samspela för att en dialog ska kunna komma till stånd, därför menar jag att denna form av samarbete blir allt viktigare inom hela scenkonstområdet.
- I Pélleas fann jag mig till exempel tvungen att ingripa för att låta musiken mera komma till sin rätt. Kapoor föreslog en jätteskulptur som tog upp hela scenen - som samtidigt som den kan upplevas som ett jätteöra tar formen av en faetus, en livmoder, ett slott, en balkong och en grotta på en och samma gång. Idéen är ju tilltalande men passade inte in i den musikaliska partitionen som bygger på ett kontinuerligt ljudflöde. Jag övertygade Kaapor att låta hela skulpturen rotera i takt med musiken hela föreställningen igenom. På det viset undvek vi den tradionella uppdelningen i tablåer.
Allt kom nu att samverka - musik, text, bild. Ljuskonstnären ingrep sedan med sin ljussättning som också den följde partituren.
Att det var just ljussättningen som lockade fram den där lite mystiska, magiska stämningen var inte att ta misste på.
När föreställningen var slut och ljuset upphört verkade Kapoors scenskulptur märkligt livlös. Under presskonferensen berättar Kaapor om processen bakom verket:
- Det är den slags engagerade teater som bygger upp en relation mellan den objektiva verkligheten och symbolism. I Pélleas har jag arbetat på två plan. Först på det realistiska, sen på det psykologiska där den poetiska aspekten är den viktigaste. Det gällde att få personerna att kännas angelägna genom att tränga in i deras innersta väsen.
Jag undrar om hans arbete med dansuppsättningar är annorlunda än med en opera?
- Det är enklare, säger han. Akram och jag känner varandra sedan länge. Vi vet båda hur vi tänker som konstnärer. I en operauppsättning måste hänsyn inte bara tas till ett helt orkesterverk utan också till både text och dramaturgi. Allt måste fungera på alla plan. Denna känns alltviktigare idag också i dansuppsättningar. Många koreografer vänder sig ju till olika dramaturger på ett sätt som var mindre vanligt förr. Ofta är det samma dramaturger så till slut känner man deras arbetssätt någotså när och då går allt lättare, tillägger Anish Kapoor.
Ann Jonsson
Se vidare www.lamonnaie.be
