En ny, men traditionell Askunge

Det är både en önskeuppgift och en stor utmaning som den engelska solodansaren och koreografen Gregory Dean har fått sig tilldelad när han tar sig an sin första helaftonsbalett, Askepot (Askungen), för sina kollegor i Den Kongelige. Ballet. Det är också en modig och viktig satsning från balettmästare Hübbes sida att lägga den stora tre-akters baletten i händerna på den 34-årige Gregory Dean, vars största verk hittills har varit den lyckade barnbaletten De glemte børn (De glömda barnen) för Det Kongelige Teaters Balletskole.
Mycket går väl för Gregory Dean i hans Askepot, även om han som den fina koreograf han är, inte riktigt når i mål med sin mycket traditionella version av den stora sagobaletten, som riktar sig till alla från 7 år och uppåt.
Precis som i Frederick Ashtons legendariska London-version från 1948 tar Gregory Deans balett sin utgångspunkt i Charles Perraults version från 1697 om sagan vars moral är att allt kan övervinnas med godhet. Och till skillnad från Grimm-brödernas version av sagan förlåter Askepot slutligen styvsystrarna och styvmoderns onda handlingar
Ända från balettens första scen i köket till tredje aktens bröllop mellan Askepot och prinsen är Ida Praetorius en bedårande dejlig, expressiv och säker dansare i titelrollen, där hon med blida och mjuka rörelser visar upp Askepots godhed och vänlighet.
Härligt tar sig Kizzy Matiakis och Wilma Giglio an rollerna som de två klunsiga och temperamentsfulla styvsystrarna som med brutna kropslinjer och höga bensparkar står i stark kontrast till Askepot. Ett lustigt inslag i den väl sammansatta första akten är systrarnas danslektion med Marcin Kupinski som Bournonville-lärare.
Scenografen Jon Morrells kök där det är högt i tak och balsal med en jättelik urtavla ovanför trappan är en fin inramning kring sagan på samma sätt som i första aktens skogsscen som vackert skifter i färg allteftersom den goda fen presenterar de fyra årstidernas feer. Feer som i likhet med den goda fen alias Ji Min Hong hjälper Askepot och brister ut i elegant tåspetsdans.
En mycket viktig del av baletten är Prokofjevs flott instrumenterade, rytmiskt raffinerade och särdeles dansanta musik. Och en av Deans företräden som koreograf är just hans känsla för musiken, som bland annat avspeglas i dansens naturliga flyt.
Det gäller även för andra aktens stora balscen där Askepot möter den följsamma och till att börja med osäkra prinsen gestaltad av en elegant och vigt hoppande Alexander Bozinoff. Här visar Dean på samma sätt som i skogsscenen sin talang för att skapa ensembledans. Men man saknar något mer av liv och drama kring den njutbara dansen med balgästerna i kostymer och vackra pastellfärgade taftklänningar. Då är det med liv i den tredje akten, där de av baksmälla drabbade styvsystrarna är tillbaka i köket efter festen.
Genomgående är det väl utformade karaktärer, även av styvmodern gestaltad av Astrid Elbo samt hos prinsens lakej, page och fyra kadetter.
Även om Gregory Dean har förkortat Prokofjevs partitur, är den välgjorda baletten som helhet alltför lång, inte minst för den yngsta målgruppen. Men det råder inget tvivel om att Den Kongelige Ballet har en koreografisk talang i Gregory Dean, som under kommande säsong skapar en ny balett om Karen Blixen.

Spelas på Gamle Scene till och med 5 april.

Vibeke Wern