Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 23 mars 2019

Mer baklänges än framåt

2019-02-22

Fakta:

Namn: Dancing Forward: Suite en blanc & Je t’attends, je t’attends, je t’attends
Koreografi: Serge Lifar & Jérémie Bélingard
Ensemble: Kungliga baletten
Plats: Kungliga Operan
» https://www.operan.se

Senvinterns dansprogram på Stockholms-operan har fått samlingsnamnet Dancing Forward, trots att det består av två koreografier varav en från 1943. Den andra är ny, men präktigt gammal ändå.
Suite en blanc av Serge Lifar har onekligen ett historiskt intresse. Upphovsmannen var en av många dansare från det gamla Ryssland som förde en akademisk balettradition vidare.
Som mycket ung dansade han med Ryska baletten i Paris i början på 1920-talet och fortsatte på 30-talet som balettchef på Parisoperan och gjorde en stor insats genom att betona dansen som konstform, inte underhållning. Som länk i en lång kedja har Lifar sin betydelse, men bara få av hans koreografier har överlevt. På Parisoperan har man hållit liv i den abstrakta Suite en blanc, och den franska traditionen ser den som en pärla.
Suite en blanc är tekniskt krävande, utan handling och komponerad i en serie sins emellan fristående stycken för en stor kår. Lifar använde musik från 1880-talet av Edouard Lalo, i sanning en märklig brygd av smått och stort, långt från koreografins stramhet. Den bakre delen av scenen är upphöjd och inramad av trappor, där dansarna tar plats symmetriskt i poser – det ser ut som dansad art déco. Några avsnitt är utmanande svåra, som mazurkan, kraftfullt dansad av Dmitry Zagrebin. På det hela taget lyckas Kungliga Baletten ro sviten i hamn, med bibehållet balettleende på läpparna.
Det är dekorativt, och kanske den kan ses som början på vad som kallas neoklassicism. Men aftonens andra och helt nya stycke, Je t’attends… speglar dessvärre tider som har gått. Alltför mycket känns igen från andra koreografer som skojkostymer, trattmössa, lampskärmshatt och geometri-kläder. Intensiteten är alldeles för låg för att fängsla betraktaren; den nyskrivna musiken glöder till ibland och jag bara önskar att den kunnat sprätta gnistor över dansen.

Texten är tidigare publicerad i Expressen 19 februari.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser