Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 februari 2019

Urtida, samtida och allmänmäskligt

2019-02-04

Fakta:

Namn: Leilas Death
Koreografi: Ali Chahrour
Regissör: Ali Chahrour, regiassistent: Haera Slim,
Musik: Musik: Ali Hout and Abed Kobeissi, Ljuddesign: Fadi Tabbal
Ensemble: Ali Chahrour and Leila Chahrour
Plats: Dansens Hus, Stockholm
» https://dansenshus.se/event/leilas-death-alichahrour/

Hur långt bort från oss ligger egentligen Mellanöstern? Hur främmande kan liv och tro te sig, trots sina mycket igenkännbara drag?
Den libanesiske koreografen Ali Chahrour har arrangerat Leila Chahrours sorgesånger, en urgammal tradition av gråterskors upphöjda och formaliserade klagan. Det har blivit ett stillsamt verk där modern tolkning möter och omsluter en tradition, ursprungligen alls inte tänkt för en vanlig västerländsk scen, som den i Dansens Hus. Men för att ses och höras i sitt givna sammanhang.
Leila Chahrour närmar sig 60 år, berättar om sig själv, sin uppväxt och sitt äktenskap – mot föräldrarnas vilja gifte hon sig med en handikappad man. Men föräldrarna ändrade sig och hennes mamma blev till slut rent av förtjust i sin svärson. Men till hennes liv hör också föräldrarnas död, mannens död och (minst) en sons död.
Den döde sonen dansas eller gestaltas av koreografen själv, Ali Chahrour, som en stötta och bildmässig konkretion vid sidan av Leila, hennes sång och stilla dans med lyftade, viftande armar och händer. Musiken och de två musikerna Ali Hout och Abed Kobeissi tar upplevelsen till en, för mig, nå- och njutbar nivå. Uppenbarligen moderniserad men med fenomenala trumvariatoner ger den det sakrala i uppsättningen puls och nerv.
Det är allmänmänskligt och ändå särt, igenkännligt och främmande på samma gång. Bland de många tankar som hinner vindla sig genom betraktaren under resans sakta gång, finns den om att det ändå, trots allt, finns dans, musik och ett scenliv i Libanon, en skör men dock fri zon, i ”spänt lugn” för att citera Utrikespolitiska Institutet. Därmed andningshål för rika traditioner som trängs hårt.
Samtidsdans? Om man tar med i beräkningen att den moderna dansen alltid tagit upp teman och material från folklig traditioner, riter och myter så är det helt i sin ordning. Urdans, urmänskligt, samtida.

Texten är tidigare publicerad på Nya Scenbloggen 31/1.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser