Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 18 januari 2019

Samiska sagor till grund för koreografi

2018-11-22

Fakta:

Namn: Alfhild Agrells Arv
Koreografi: Peter Svenzon/Mari Carrasco/José Agudo
Regissör: Alfhild Agrell
Musik: Peter Svenzon/Mikael Karlsson/Bernhard Schimpelsberger
Ensemble: Dansare: 5/3/8 Tomáš Červinka, Claudia Fürnholzer, César García Steensen, Yukiko Masui, Jakub Mędrzycki, Hanna Nussbaumer, Verena Pircher, Harlan Rust
Plats: Tonhallen Sundsvall den 5 november (premiären ägde rum den 18 oktober i Härnösand).
» http://norrdans.se

Alfhild Agrell är en av det sena 1800-talets kvinnliga författare som blivit bortglömd men fått återupprättelse i vår tid. Hon föddes och växte upp i Härnösand och där firas i år Agrellåret med en mängd aktiviteter.
Härnösandsbaserade Norrdans har tillägnat henne sin höstpremiär.
Föreställningen har titeln Alfhild Agrells arv och innehåller koreografier av Peter Svenzon, Mari Carrasco och José Agudo. De har låtit sig inspireras av två noveller ur Alfhild Agrells sista verk, En lappbok (den finns att läsa på litteraturbanken.se).
Föreställningen i Sundsvall inleds med att skådespelerskan tillika chefen för teater Västernorrland Lena Engqvist Forslund högläser de aktuella novellerna, Svart invärtes och Glansvit.
Svart invärtes handlar om en svensk kvinna som kommer till ett sameviste och gifter sig med en renägare. Där förorsakar hon en olyckshändelse som leder till makens död. Kvinnan föder ett barn men efter några år kommer en laestadiansk predikant till byn och säger att han är far till barnet. Han tar barnet från kvinnan och hon tvingas bort från byn. Det är inte helt självklart att det är kvinnan som är svartast inuti.
Göteborgaren Peter Svenzon gör i sin koreografi en genial tolkning av det emotionella innehållet i Svart invärtes. Smärtan hos det lilla barnet när bandet till vårdnadshavaren bryts, den ensamma mammans utsatthet och hur bristen på kärlek vänds i ondska, drabbar mig med omtumlande kraft. Dansarna gestaltar verket med total närvaro i snabba, dansanta sekvenser. Peter Svenzons elektroniska musik och Niklas Juranders ljussättning understryker och samspelar med innehållet.
I Stockholmbaserade koreografen Mari Carrascos version av Svart Invärtes är dansarna klädda i svarta, blänkande plastdräkter. De rör sig ryckigt och skakigt till Gävlesonen Mikael Karlssons intensiva, stökiga musik. Musiken tar till slut över koreografin som blir monoton och går på tomgång i stället för att tala för sig själv. Carrasco har tagit fasta på det svarta i Agrells novell och det svarta inom oss. Men utan att problematisera och gå på djupet. Det blir mer ett förevisande.
Efter paus kommer så José Agudos Glansvit, i skarp kontrast till de tidigare verken. Agudo är spanjor verksam i London, dels som dansare i Akram Khan Company, dels som koreograf.
Glansvit handlar om en man som äger samebyns vackraste renko, Glansvit. Han vill att hon ska para sig med byns vackraste rentjur. Det får tragiska konsekvenser. Berättelsen kan tolkas symboliskt som en skildring av kvinnans underläge i ett strängt patriarkat.
José Agudo har valt att gestalta handlingen i berättelsen. Effekten blir närmast komisk efter de tidigare mer abstrakta verken. Dansare i vita dräkter sätter upp händerna ovanför sina huvuden och formar dem till horn när de ska föreställa renar. Renägaren mimar att han bär på den nyfödda kalven som Glansvit inte vill ha. Den fula rentjuren som vunnit Glansvits hjärta fångas med lasso och dödas av renägaren.
Bernhard Schimpelsbergers slagverk infiltreras av folkmusik. Ulrika Bodén sjunger en folklåt i tretakt. Det hörs fiolmusik och jojk. Ensemblen brister ut i Norrdans version av svensk folkdans.
Förmildrande omständighet är dansaren Yukiko Masuis hjärtskärande tolkning av Glansvits öde.

Kommande föreställningar:
Onsdag 5 december NorrlandsOperan, Umeå
Tisdag 15 januari Kulturens Hus, Luleå
Torsdag 17 januari Kalix Folkets Hus, Kalix

Karin Kämsby

Fler Recensioner

Annonser