Cirkuskonsterna och det unika

Så har Premio Europa utsett sitt första pris för Theatrical Realitys till en Cirkusgrupp och det är ingen annan grupp än svenska Cirkus Cirkör och Tilde Björfors.

I balans med scenografi, musik och skådespeleri kan nycirkus skapa en säregen lyster. Men rätt regissör och lyckad blandning artister skapas scenkonst med speciella betydelsebärande möjligheter. Cirkuskonsten är inte till för att tillföra chockerande effekter i en föreställning, det faktiska fantasteriet är inte det viktiga i föreställningen, utan den efterklang den för med sig.

I förställningen Borders, ursprungligen ett projekt mellan Cirkus Cirkör och Malmö Stadsteater, fokuserar Tilde Björfors på överskridandet av gränser med det handladelar om den omfattande migration som pågår i vår tid, och de risker som människor utsätts för, utan också om att överskrida gränser inom scenkonsternas genrer, eftersom skådespelarna och dansarna i överraskande samarbeten utmanade varandras gränser, cirkusartister som talade, skådespelare som plötsligt befann sig högt ovanför golvet…
Det finns inget förutfattat om viken väg en nycirkusföreställning ska ta, för det finns inga givna lösningar, inte ens för hur de individuella artisterna, specialister inom sin cirkusgenre ska utföra sina uppgifter. Jag citerar här en artist som valde att välja cirkus istället för danskonst: ”Som dansare var jag en av många, men som cirkusartist var jag unik, därför valde jag cirkusen”.

Som individer har vi emellertid alltid förutfattade meningar om vad som är möjligt. Vi bygger våra inre fängelser, för att påverka situationen om vad vi som människor kan och bör göra, via föreställningen Epifónima sätter Tilde Björfors ljus på kvinnohistoriska förebilder som visar vägen vidare, och att det som sågs som omöjligt faktiskt var möjligt Epifónima, är grekiska och betyder utrop. Det är ett rop för kraftsamling och inspiration från de kvinnohistoriska förebilder som kan ses en moteld mot alla metoo-skandaler, som naturligtvis även har drabbat nycirkusbranschen, ja till och med Cirkus Cirkör.

Tilde Björfors använder cirkuskonstärernas individuella särart till att skapa betydelsemättade bilder där de medskapande artisterna tillför ytterligare dimensioner. Ett verk med speciellt innehåll bredd och djup, har Tilde Björfors skapat i samarbete med Stockholms alternativa Operahus, Folkoperan där Philip Glass Opera Satyagraha, om Mahatma Gandhis ungdomsår varvas berättelsen om hur idéerna kring ickevålds-aktivism har uppstått, med svindlande cirkuskonst. Det ger efterklang, tilltro till icke-våldets och aktivismens möjligheter som samhällsomvandlade kraft.

Fredsarbete och fredlig samhällsomvandling uppmärksammades Tilde Björfors redan i föreställningen Knitting Peace där speciellt hanståendeartisten och stickkonstnären Aino Ihanen stod för mycket av både cirkuskonster och scenografiska objekt. Andra medskapande artister i Tilde Björfors föreställningar är exempelvis violinisten och akrobaten Alexander Weibel Weibel och parakrobaterna Henrik Agger och Louise Bjurholm von Euler. Genom att väva ihop de unika artisternas förmågor till en visionär helhet förmedlar Tilde Björfors starka bilder till inspiration för alla scenkonster, där nycirkusens sätt att ge uttrycksfrihet åt de medarbetande artisterna utgör en förebild.

Tillfälligheternas spel gör att Tilde Björforss och Philipå Glass fortsätter att samarbeta, hans förtjusning över hennes version av Satyagraha var en anledning, men också att de båda två har en och samma favoritdikt, nämligen Robert Lax dikt Circus days and nights. Alla ser fram emot den nya föreställning som de nu ska göra tillsammans.

Se vidare cirkor.se

samt www.premio-europa.org/etp2018/index.html

Ann-Marie Wrange

Fler Debatt & Krönika