Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 15 december 2018

Oliver Starpovs dans direkt ut ur kroppen

2018-11-19

Fakta:

Namn: My Daddy Loves Sugar
Koreografi: Oliver Starpov (och han har även gjort kostymerna)
Musik: Cliff Martinez, Ben Salisbury, Geoff Barrow m.fl.
Ensemble: Den Kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teaters Gamle Scene, Köpenhamn
» https://kglteater.dk

Oliver Starpovs nya balett Daddy Loves Sugar fastslår hans potential som Den Kongelige Ballets mest betydelsefulla skapande konstnär och detta ska även ses med hänvisning till hans tidigare arbeten, skriver Alexander Meinertz. Borde Starpov bli Det Kongelige Ballets koreograf – vem annars? – om framtiden är hans, finns ingen tid att förlora.

Kontrasterna mellan Oliver Starpovs nya balett My Daddy Loves Sugar och Beginning and Ending från 2016 är omedelbara och slående: Daddy utspelar sig i ett mörkt monotont i och rent maskulin och sexualiseras miljö, där koreografien formmässigt arbetar med modern releaseteknik och kontaktimprovisation. Beginning är ett sagoaktigt, poetiskt fabulerande universum beskrivet i en neoklassiskt aspirerande och luftburna steg.
Ett mörkt rum kontra en natur- och fantasivärld, den multifacetterade kroppen kontra det klassiska idealet. Vi är, bokstavligt talat och i överförd bemärkelse inne och ute kanske både fångade och fria.
Det är som natt och dag, och trots detta bör de två verken ses i ett sammanhang: Tråden, som löper genom dem båda är själva verklighetskonflikten och Starpovs upptagenhet av dualitet, det fysiska och det psykiska.
Den gemensamma nämnaren är längtan efter transcedens eller healing, rollkaraktären ”The writer” i Beginning når i sin konst i själva slutscenen en återuppståndelse eller en återfödelse och som ”Sugar” i Daddy söker i ett rus av kärlek, sex och droger.

HAN ÄTER DET MED NÄSAN
På pappret handlar Daddy om själen – ”det yttre skalet, som framstår så rent, klart och perfekt, och det inre, som är fyllt av mörka tankar” – men verket har helt uppenbarligen även ett annat budskap som Oliver Starpov väljer att inte sätta ord på, men som han skildrar i mötet mellan en yngre figur, som låter underkastas den äldre dominerande mannen och gruppen av identitetslösa varelser.
My Daddy Loves Sugar – titelns kortform – berättar om ett förhållande mellan, ja, en Sugar daddy och en yngre älskare. Titeln in extenso – My Daddy Loves Sugar So Much He Eats It With His Nose – tillägger en dimension av kokain, som inte tonas ner av placeringen av Sugars ”kropp”, där den likt en annan ”Snow White” hänger utspänd i en glaskista över scenen.
Komplexiteten och sammansmältningen av de två, den unga mannen och den drogberoende, möts i ögonblicket, när Daddy ”snortar” från Sugars arm, där själva stoffet kanske inte längre handlar om en kemikalie, men pekar mot en beskrivning av ett förhållande och en Thomas Mannsk tematik, kanske som en ”linje” pekar abstrakt mot rörelsens nästa riktning?
I grund och botten är Daddy Loves Sugar en beskrivning av ett dysfunktionellt, destruktivt kärleksförhållande.
I sökandet efter fraser och former, där en isolerad kroppsdels rörelse eller vikt exempelvis kan leda vidare eller leda till motreaktioner. Det handlar om ett av grundelementen i improvisationstekniker, liksom i sättet att arbeta med andning och vikt i mötet med en annan dansare. Detta kan skapa en intimitet och kontakt, som kommunicerar en form och kan verka som igenkännligt uttryck för relationer och mänsklig existens, såväl i det svåra och problematiska, som i det skönt vackra.

EN REALITETSFÖRSTÅELSE PÅ FLERA PLAN
Daddy rymmer det hela och växlar i sin uttrycksfulla bildrikedom mellan karaktärsteckning och metaforiskt verk, som vågor och bip-ljud i Starpovs elektroniskt-ambienta soundtrack som visualiseras med dominoeffekt i ensembleklungor, i förskjutningar och dubbleringar, som skapar stämningar av en upplevelse av att vara helt under huden på Sugar, inne i ådrorna och nere på cellnivå.
Det är det pumpande blodet, de hormoner och kemikalier, som är de elektriska impulser och kretslopp i hjärnan, som stormar genom honom. Det är en söndrande skizofreni, en splittring och extas, i allt det som försiggår inuti och utanför honom.
I själva verket är er Daddy Loves Sugar en beskrivning av ett dysfunktionellt, destruktivt kärleksförhållande, men i djupare mening är det alltså en beskrivning av sinnlig upplevelse, där paradoxen handlar om denna upplevelse in under huden och flera lager av verklighetsförståelse.
Som den hänger däruppe bland stjärnorna, hänger kistan badande i ljus under taket, Och medan Suger sträcker sig upp mot sin himmelska lekamen, sitter du i salongen med en upplevelse av att vara med om en resa, som bärs av en känsla av att renas och med en förhoppning gränsande till visshet om att vi har att göra med personlig konst, en kost med verklig nerv.

INGEN TID ATT FÖRLORA
I mötet mellan Starpov, Sebastian Haynes, Andreas Kaas och andra i gruppen omkring Beginning opstod 2016 ett särskilt konstens rum. Det verkar som om det handlar om en särskilt form av kollektivt engagemang, som jag den gången såg som en chans och en enastående möjlighet för Den Kongelige Ballet. När något sådant sker, måste man ta vara på det och nära det. Ändå gick det hela två år innan Starpov åter igen fick chansen.
Nu när Daddy inte har samma pregnans kanske det delvis kan skyllas på att Starpovs koreografiska språk är mer begränsat, dels att klichéerna inte är tillräckligt skarpa. Rörelserna är täta, expressiva och koncentrerade, men saknar utveckling, kontrast och inte minst rumslig räckvidd. Den förlorar sig för djupt i skuggorna på scenen.
Kanske det också kan bero på att Starpov har haft både för mycket och för lite tid – det har gått för lång tid. Borde han inte bli den Kongelige Ballets koreograf – Vem skulle annars bli det – om framtiden finns i honom finns ingen tid att förlora. Det räcker inte med en mindre möjlighet vartannat år, utan kräver en satsning av en helt annan kaliber.

Daddy Loves Sugar är del av Det Kongelige Teaters Dans2Go-program tillsammans med en återuppsättning av Jiří Kyliáns Psalmsymfoni, men ersatt av bandad musik istället för orkester och kör, vilket helt begränsar upplevelsen av detta ensembleverk.

Harald Landers Dvořák pas de deux, skapat som TV-balett och här överförd i närapå exakt samma form till Gamle Scene, framstår som utan strukturell eller spatial ramm och i fragmenterad brist på idéer.

Dansas igen på Det Kongelige Teaters Gamle Scene i maj 2019.

Alexander Meinertz

Fler Recensioner

Annonser