Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 22 september 2018

En splittrad dos ny nordisk scenkonst

2018-08-31

Fakta:

Namn: Stages – ny nordisk scenkonst på Göteborgs dans- och teaterfestival
Koreografi: In front of av Meleat Fredriksson Blab av Sonja Jokiniemi There is a noise av Freya Sif Hestnes och Marina Popovic Tysta danser av Wilhelm Blomberg och Maja Hannisdal In the distance, Troy av Magnus Myhr
» https://www.gdtf.se/sv/

En nyhet i årets Dans- och teaterfestival är satsningen Stages. Bakom namnet döljer sig en ambition att presentera ny nordisk scenkonst. Ett försök till generationsskifte, rentav, genom att prova nya spår vid sidan av det etablerade festivalutbudet. Själva urvalsförfarandet är också nytt, och ett tydligt bevis på festivalens vilja till förnyelse. Vem har bäst koll på det nyaste? De yngre scenkonstnärer som själva står mitt i utvecklingen, resonerade festivalledningen och gav fyra verksamma nordiska konstnärer uppgiften att agera curatorer. De utvalda är Azra Halilovic, berättare och scenkonstnär baserad i Trondheim, Furat Jari, skådespelare i Göteborg, Naja Lee Jensen, scen- och bildkonstnär i Köpenhamn och Sonya Lindfors, koreograf och konstnärlig ledare med Helsingfors som bas. Det räcker att titta på namnen för att ana en önskan om ökad bredd i festivalen, inte bara geografiskt, i Norden.
Urvalet till Stages var dock inte helt fritt för curatorerna. Festivalen började med en inbjudan, så kallat Open call, som gick ut i Norden. Över 300 ansökningar kom in, betydligt fler än väntat.
Det är därmed förståeligt att gruppen säger att arbetet i mångt och mycket, särskilt inledningsvis, kom att handla om vilka de själva är, att deras icke-vita, icke-nordiska ursprung var en anledning till att just de satt där och vilken roll det spelar för deras förhållningssätt i urvalet.
Identitets- och representationsfrågorna spökar ofrånkomligen i de konstnärliga diskussionerna idag. I det offentliga samtalet med curatorerna dominerade synpunkterna på själva curatorsfunktionens betydelse över möjligheterna att tala om de fem uppsättningar som gruppen faktiskt hade valt till Stages.
Av det urvalet är det svårt att peka på något gemensamt drag i den nya, nordiska scenkonsten. De fem föreställningarna presenterade dans, teater och performance i tämligen traditionell festivalblandning, spritt över olika scener, med skyltfönstren i Blå stället i Angered som den mest avvikande platsen.
Där spelades Tysta danser, initierade av Wilhelm Blomberg och Maja Hannisdal. Tolv dansare framförde var sin timme med dans innanför glasrutorna. Hörlurar och slutna ögon, alternativt ögonbindel, hörde till förutsättningarna. Publiken utanför försågs också med hörlurar där samma musik sändes. Alla timmarna livestreamades även till Åbo, Oslo och Färöarna.
Distansen mellan dansare och åskådare, särskilt att publikreaktioner inte kunde nå den dansande, hörde till poängen, men det var svårt att upprätthålla intresset för den isolerade kroppen därinne.
Konceptet är inte nytt, dans i skyltfönster är beprövad performance. Men tolv timmar är ovanligt länge. Synd bara att Tysta danser inte placerades på en mer passerad plats, inne i Angered köpcenter, till exempel. Där hade nya möten haft större möjlighet att uppstå.
In front of, ett solo av Meleat Fredriksson, dansare och koreograf verksam i Köpenhamn, var en mer traditionell scenproduktion. Koreografens intresse för improvisation anades i det överflödande rörelsematerialet, som inte var ointressant men bara blev en rad etyder som behöver tuktas till skarpare uttryck.
Flödade på alla tänkbara sätt gjorde det i Sonja Jokiniemis Blab. Tre stora målningar i en form av popkonst – tänk en korsning mellan Roy Lichtenstein och Marie-Louise Ekman – översattes i fysisk handling på golvet. Det blev en performance full av kropp och erotik, med bylten, fallossymboler, kedjor och pinnar, allmänt rassel och trassel. Färgstarkt och brötigt men med ett gravallvarligt, distanserat spel som hade svårt att engagera mig.
Det gjorde däremot Freya Sif Hestnes och Maria Popovic med sin intima, av krig skuggade, minnesteater There is a noise. Publiken samlades kring ett stort bord fullt av krigsleksaker – som senare användes i ett raffinerat litet skuggspel. Hestnes och Popovic gräddade våfflor och utbytte starka minnen med utgångpunkt från en mormors dagbok från krigsslutet 1945. Varligt spetsades samtalet mot krig, flykt och mottagande i främmande land idag, medan vi mumsade på våfflorna.
Den femte Stageproduktionen var Magnus Myhrs In the distance, Troy, där dansaren rusar runt scenen i jakt på sig själv. Konflikten mellan manligt och kvinnligt står i centrum, men uttrycks egentligen bara i kostymens sammansättning. Det är det jagade hos individen som blir mitt bestående intryck – och den fysiska prestationen, inramad av blinkande ljusramper och en plastvägg som förstärker pressen.
Dans- och teaterfestivalen siktar på att ge inspirerande injektioner. Årets upplaga gav ett par kickar från franska Compagnie XY, tyska Schaubühne och NDT, Nederlands dans theater, men helheten var inte upphetsande. Av den nya nordiska scenkonsten fick vi den här omgången en splittrad dos. Men någonstans måste förnyelse börja, även för en festival.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 29 augusti 2018

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser