Fjärilvingat fjäderlätt Pygmalion

Lika mjukt och runt som ljudet i Drottningholmsteaterns salong, lika lent och mjukt är ljuset över scenen. Ett sommarbesök på denna 1700-talspärla till teater är en sällsam upplevelse varje gång.
Och lika milt och lätt flyger nu berättelsen om Pygmalion över tiljorna. Att ge historiska verk här är självklart, men förnyelse behövs för att historien ska leva och inte vara museal. Jean-Philippe Rameaus opera-ballet Pygmalion bygger på Ovidius berättelse från Metamorfoser om mannen som skulpterade en perfekt kvinna, blev förälskad i sitt verk och som, med gudars hjälp, fick det att leva.
Den japanske koreografen och allkonstnären Saburo Teshigawara arbetar med enkelhet och tidlöshet som ramar för en något krånglig historia. Dessutom får den tolkas snällt som drömmen om den perfekta kärleken, hellre än en manlig önskan om en kvinna som är exakt sådan som han vill och tänker sig. Vilket onekligen är en dyster tanke för alla kvinnor som inte alls är perfekta, utan bara vanliga.
Vittorio Ghielmis ledning av orkestern och egen insats på viola da gamba är utsökt, livlig och levande. Barockmusiken skuttar mellan folkmusik och pampig uppvisning för hov och aristokrati, taktfast och repititiv på ett sätt som ger golv åt dans.
Teshigawara har skapat dans för dansare och regi för sångarna i ett växelspel, där rollerna finns i en dansupplaga och en sångardito. Kerstin Avemo sjunger med briljans kärleksgudens parti – guden som uppfyller Pygmalions önskan om att hans skapelse ska bli en levande kvinna. Anders J Dahlin sjunger Pygmalion, medan denna roll dansas av Saburo Teshigawara själv. I en prolog fångas syntesen av hela berättelsen av Teshigawara och Rihoko Sato i en duett där Teshigawaras stil och uttryck får regera ensamma på scenen.
Teshigawara skapade 2014 Metamorphosis och 2016 Tranquil för Göteborgsoperans danskompani, och helhetstänkandet i dans – scenbild – ljus går igen i Pygmalion, fast den åldriga träteaterns look är en utgångspunkt. Hans rörelser i cirklar och spiraler bygger på dansarnas kraftfulla men mjuka sving i armar och axlar – själv dansar han mjukt som en katt fast han är rak som eldgaffel i ryggen. Rihoko Sato varierar armarna mer och dansar också med en intensivt böjlig kropp i fin precision.
Lätta, nästan genomskinliga höftskynken och togor gör sångare och dansare fjärilslätta, en uråldrig symbol Teshigawara använt förr; i japansk bildkonst kan fjärilar symbolisera en död person.
Teshigawaras filosofiska förhållningssätt till tid, passar som en hand i 1700-talets sidenhandske. Hans koreografi är något entonig, men denna gång passar det ihop med barockmusikens välstrukturerade rytmik och beslutsamma ramar. Drottningholmsteatern bjuder in samtida konstnärer för att ge nytt liv åt den magiska teatern och Teshigawaras inflygning i gången tid passar honom precis. Och oss – som extra bonus får man Pygmalion-myten att grubbla på.

Margareta Sörenson