Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 20 augusti 2018

Dansefestival med meditativa ljud

2018-08-09

Fakta:

Namn: COVER
Koreografi: Koreograf och koncept: Taneli Törmä
Musik: Søren Lyngsø Knudsen och Esa Mattila
Ensemble: Performer: Taneli Törmä Ljusdesigner: Petri Tuhkanen Kostymer och scenografi: Kasper Hansen
Plats: Teater Momentum, Odense, COVER blev danset tre gange den 4 august på Teater Momentum og spiller igen på Musik og Teaterhøjskolen i sønderjyske Toftlund den 7. august
» http://www.teatermomentum.dk

På Teater Momentum i Odense intar modern dans och performance en central roll i repertoaren. Det fynske teatern drömmer om att bli en av Danmarks ledande scener inom dessa två genrer, och ett steg på vägen mot detta är bland annat dansfestivalen La Petit Entré från den 2 – 4 augusti.
Teater Momentums finska huskoreograf från säsongen 2011-2012 Taneli Törmä, har till festivalen skapat föreställningen COVER, som är en performance med fokus på ljud. Taneli Törmä är utbildad i sitt hemland, men har nu sin bas i Danmark, och har arbetat med en rad internationella teatrar, däribland Svenska Teattern i Helsingfors. Tidigare har Taneli Törmä tillsammans med sitt kompani, LOCATION-X, utforskat ljusdesign och video i konstnärliga sammanhang, men i COVER handlar det om den kroppsliga upplevelse av ljud, även kallat kinestesi.
COVER är en tredelad performance, och publiken förs igenom tre rum, där det sker olika saker som har med ljud – eller icke ljud – att göra. I det första rummet som är tomt, går publiken bara runt. Det droppar från taket på ett speciellt ställe, och vattnet samlar sig i en liten vattenpöl. Dropparna som faller på det svarta vinylgolvet, slår an en rytm som utvecklas vidare när det börjar droppa från ett annat ställe från taket. Undan för undan börjar det droppa på flera ställen och en helt rytmiskt koncert a la Steve Reich tar vid. Rytmen förändras, den stiger och faller för att sen helt upphöra, för att sen ta vid på nytt, precis som ett riktigt regnväder brukar göra. Publiken får försöka ta skydd mellan de fallande dropparna och det är en helt dejlig känsla att behöva göra detta under denna extremt varma och regnfattiga sommar. Søren Lyngsø Knudsen har skapat den här intressanta ljudinstallationen, som dessvärre har en obehaglig konnotation: Den kommer sig av att det sterila starkt upplysta rummet med siva vattenrör i taket kan påminna om en gaskammare närdörren stängs ordentligt bakom oss. Det är säkerligen inte meningen att publiken ska få den typen av associationer, men rummets brutalitet motarbetar den meditativa stämningen som konstnärerna enligt programförklaringen vill uppnå.
I det andra rummet sitter Taneli Törmä arrangerad på golvet likt en klassisk skulptur. Med sitt stora röda skägg liknar han en viking. Kraftig och stark ser han ut, och man förväntar sig, att han snart kommer att bröla av sina lungors fulla kraft. Han är iförd i en kroppsnära kopparfärgad helkroppsdräkt, som på bröstet, skuldrorna och den översta delen av ryggen har sytt fast en rad bjällror och klockor i olika storlekar. Denna brynja av bjällror skulle kunna skapa ett larmande inferno om han börjar röra på sig och man förväntar sig mycket ljud. Men Taneli Törmä brölar inte alls och rör sig mycket långsamt och försiktigt så bjällrorna förblir tysta. Han kommer ändå upp på benen utan att de flesta bjällrorna ger något ljud ifrån sig. När han drar av sig dräkten hör man bara ett par små bjällror. Naken lämnar han scenen och dräkten med bjällrorna och klockorna ligger kvar som en kokong på golvet. Ljuden står tillbaka. Det är lugnt Det är en överraskande performance med glimten i ögat.
Slutligen förs publiken in i ett rum där vi blir placerade på små skumgummimattor mitt framför en cellist och omringade av högtalare. Cellisten Laura Folch spelar inte något musikstycke för oss, utan gör uteslutande några ljud på sitt instrument, men ljuden sänds genom ett 10-kanals ljudsystem som får den att låta som en hel orkester. Ljuden blir i surroundsounden hänförande vackra, och meditative att lyssna till, men återigen motarbetar rummet upplevelsen. Ett mycket skarpt ljus ovanifrån irriterar och man känner nästan att man är hos tandläkaren eller på operationsbordet. Dessutom sitter man inte bekvämt och avslappat på de små skumgummikuddarna, vi är trots allt inte dagisbarn på skolkonsert. Men en mjuk ljussättning och stora madrasser skulle man kunna ha slängt sig bekvämt på dem eller på en vilstol och det skulle ha varit mer passande för de lugnande klangerna och den meditativa stämningen.
Taneli Törmäs idé bakom COVER är fin, framförandet är det heller inget fel på, men ljussättningen och scenografin saboterar dessvärre det överordnade konceptet i föreställningen. Den meditativa aspekten avdunstar, när man inte känner att rummet är inrättat på ett tillmötesgående vis utan istället ger associationer till väldigt obehagliga saker. Bara i den mittersta delen av föreställningen där Taneli Törmä själv är på scenen i en mjuk ljussättning, och publiken sitter på stolar i en perfekt halvcirkel runt honom blir det en passande inramning för verkets grundidé.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser