Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 17 juli 2018

Från opera till dans-pantomim

2018-06-19

Fakta:

Namn: Riddar Blåskäggs borgLe château de Barbe-Bleu) och pantomimen Den sällsamme mandarinen (Le mandarin merveilleux)
Musik: Bartok, dirigent Alain Altinoglu
Plats: la Monnaie, Bryssel
» https://www.lamonnaie.be/fr

Operan Riddar Blåskäggs borg (Le château de Barbe-Bleu) och pantomimen Den sällsamme mandarinen (Le mandarin merveilleux) har mycket gemensamt.
Båda handlar om förhållandet mellan man och kvinna och känns för att ha skrivits av män i början av 1900-talet och tonsatta av Bartók som högst angelägna. I Riddar Blåskägg kräver Judith, hans sista i raden av tidigare brudar, att komma honom närmare in på livet innan hon gifter sig med honom. Med en serie måleriska tondikter utvecklar de en slags dialog där Blåskägg ställs mot verkligheten. Innan jag vill gifta mig med dig vill jag veta vem du i grunden är. Ungefär så verkar hon mena.
Borgen är en jättestor konstruktion i flera nivåer. Allt är uppbyggt med en serie speglar som med hjälp av reflexer framkallar en tredje dimension. Ungefär mitt på scenen i plan två sitter Blåskägg själv i en rullstol och rullar runt som om han vore instängd utan att komma loss. Judith cirkulerar insnärjd av speglarna som verkar hindra henne från att tränga in i denna mystiska labyrint. Musiken är lika förtrollande vacker som scenerierna och Blåskäggs alla alltmer makabra hemligheter symboliseras av sju dörrar som Judith lyckas öppna. Blodet rinner från en serie vapen i ett rum medan hon i ett annat finner en mängd ännu mer blodbestänkta juveler. I sista akten kommer hon in i ett rum där Blåskäggs tidigare hustrur står uppställda som monsterlika väsen. Levande eller döda?
Allt är sammanfogat i en dialog som via folkvisemelodier i samklang med modern musik skapar en serie undersköna rytmiska mönster. Så vackra att själva sensmoralen av handlingen försvann bort som i ett töcken av frågetecken. Befinner mannen och kvinnan sig verkligen instängda i sig själva, talar var och en sina språk så att de inte kan mötas eller är det inte i stället fråga om ren misogyni som vi här fick avnjuta?

Den Sällsamme Mandarinen som skrevs som en pantomim tar här formen av en dans som de sju dansarna själva har improviserat fram. Man har behållit den scenografiska uppbyggnaden vilket gör att dansarna med hjälp av speglarna inger en visuell känsla av att bli ännu fler. De agerar bordellkunder, de prostituerade och deras hallickar kring vilka handlingen utspelar sig. Musiken som är vilt färgsprakande har likheter med Stravinskijs Våroffer som ju liksom Den sällsamme Mandarinen gjorde skandal vid premiären.
Handlingen utspelar sig någonstans i en förfallen stadsdel där tjejerna tvingas luta sig ut i fönsterna för att samla upp kunderna som sedan när de väl kommer in slås ned, misshandlas och plockas på alla sina pengar och tillhörigheter. Den siste, Mandarinen, dör men först efter att en av tjejerna, som har förbarmande med honom, tillåts av hallickarna ha samlag med honom. Men naturligtvis först efter att de plockat av honom alla juveler. Temat känns fortfarande aktuellt. Hur många kvinnor befinner sig inte idag i liknande situation?
Scenografen har valt att anspela på Boschs Lustarnas trädgård genom att bygga upp ett perverst universum av kvinnokroppar i tyg som hallickarna slänger runt med samt med ett överflöd av färgstarka parodiska fjäderprydda dräkter som tjejerna ständigt skiftar och släpar runt med som för att sätta färg på hela jippot. Ibland försvinner de in i en lång girafhals som de har svårt att slingra sig ut ur medan en annan försöker rida runt på en jättestor fisk som ligger livlös mitt på scenen.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser