Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 17 juli 2018

Spader dam utan svärta

2018-04-16

Fakta:

Namn: Spar dame (Spader dam)
Koreografi: Liam Scarlett
Musik: Pjotr Tjajkovskij
Ensemble: Den Kongelige ballet
Plats: Det Kongelige Teater, Gamle Scene, Köpenhamn
» https://kglteater.dk/

Den Kongelige Ballet i Köpenhamn har under en längre tid saknat en viktig nyskapande handlingsbalett. Den 14:e april kom så premiären på Liam Scarletts Spar dame (Pikovaja Dama eller Spader dam) efter Pusjkins novell. Musiken var instrumenterad efter Tjajkovskij, som även använde novellen som förlaga för sin opera, men inte bara musik därifrån hördes. Lätt bearbetade versioner av andra kompositörers verk fanns också med. Denna Tjajkovskij-rapsodi var arrangerad av Martin Yates, medan kostymer och scenografi var av Jon Morrell.
Ridån består av ett delvis beslöjat kvinnoansikte, med blodröda läppar och vita albino-ögonfransar. Vit peruk och några ädelstenar så stora som duvägg. Man kan ana en omisskännlig likhet med Glenn Close i filmen Farliga förbindelser, men vi har Pusjkins Grevinna inför oss, så som hon i balettens första scen manifesterar sig vid det fatala spelbordet där hon förlorar en förmögenhet. Ouvertyren kommer från Tjajkovskijs opera Evgenij Onegin, ett elegiskt ödesdrama är därmed anslaget.
Efter första scenen, där vi får se grevinnan ta emot tre vinnande kort från en djävulsk okänd man och triumfera vid det gröna bordet (med hälsningar till Kurt Joos’ dansdrama Der Grüne Tisch (Gröna Bordet) från 1932 en av de många balettreferenser, som Liam Scarlett flätar in i sin Spader dam), kommer vi till de unga soldaterna, som spelar och svirar. Alla är fina och väldansade och Liam Scarlett ger dem chansen att framstå som väldigt vackra med höga benlyft och ståtlig militärisk hållning. Men estetiken blir snart till ett hinder för handlingen och de ryska officerarna tillåts aldrig bli grova, våldsamma och cyniska och som föreställningen utvecklar sig blir avståndet mellan alla de unga vackra dansarna och Pusjkins personager alltmer påtaglig.
Detta gäller särskilt Grevinnans roll. I novellen är hon en kvinna på över 80, med kort grått hår, när peruken är bortlyft och hon har svullna fötter som ett tecken på lågt blodtryck – på scenen ser vi istället en vacker, vältränad petite Kizzy Matiakis, som förmodligen kan förföra en ung man, men som inte vill dö av skräck när Hermann pekar med en revolver på henne. Det skulle ha varit så mycket intressantare om vi för en gångs skull kunde ha fått se en äldre kvinna på scenen – vad skulle inte Sorella Englund kunnat uträtta här, hon som en gång agerade häxan i Sylfiden, bara genom att peka med ett krokigt finger på James. Henne skulle jag gärna ha sett som en hotande demonisk och farlig grevinna, istället för en mansslukare under 40 år. Många balettkompanier har under en lång tid protesterat mot ålderstyranniet och den ensidigt rådande ungdomsdyrkan som tycks ha blivit balettkonstens öde.
Men Liam Scarletts Spader dam var en mycket engelsk föreställning, där skönhet och inpackning i silke och tättsittande uniformer har fått en starkare roll än troheten inför Pusjkins ironiska, bisarra historia. Det som gör de stora ryska klassikerna, också Tolstojs och Dostojevskijs, så fängslande är att berättelserna med samma stora inlevelse från författarens sida innefattar alla livets äldre, alla skikt i samhället alla temperament och kroppsformer. På samma sätt är det när dessa klassiker filmatiseras med ryska skådespelare. Men i Liam Scarlett’s Spader dam är alla vackra unga människor synkroniserade och likartade, likt dansande automater, utan att en endaste personlighet urskiljer sig från det fina. Man tänker fortsatt på Stephen Frears’ Farliga Förbindelser från 1988, och inte på Pusjkins universum. Det blir aldrig något drama varken av gruppkoreografierna eller begravningen och uppståndelsen från de döda eller Hermanns falskhet inför den förälskade Lisa (Ida Prætorius).
Pusjkin är ingen romantiker, hans Onegin är en slyngel, och Hermann, huvudpersonen i Spader dam är en rå karl. Men det ligger inte för den blide Andreas Kaas att på ett övertygande sätt agera skurk – heller inte att spela i slutscenen där Hermanns sätt att hamna i dårkistan bara blir ytligt och manierat. En älskare som inte älskar är nog en teatermässigt dålig huvudperson i en balett, när koreografen inte har mer att komma med på det psykologiska planet än Liam Scarlett presenterar i den här historien. Att hon får en annan vacker man (Jon Axel Fransson) är ju trevligt för henne, men Pusjkins elaka poäng är att hon istället får en annan ung kvinna att tyrannisera, på samma sätt som hon själv har blivit tyranniserad av grevinnan.
Problemet med Liam Scarletts Spader dam är, att den inte vill ta sig ner inunder den polerade läckert kostymerade veckotidningsestetiska inpackningen. Goya har målat gamla kvinnor, som kunde vara en glimrande illustration till Pusjkins novell – det finns en riktigt osande elak målning av två sådana spöken på ett museum i den franska staden Lille. Den dimensionen av det vrånga och det helt nödvändigt morbida saknades helt och hållet i den nya baletten, även om Scarlett låter Grevinnan återuppstå ur graven som en annan Viliernas drottning ur Giselle, och triumfera på samma sätt som häxan i Sylfiden när Hermann har förlorat allt, inklusive förståndet, genom att spela det ödesdigra kortet.
Koreografin är på samma sätt mer engelsk än vad som är nyttigt. Den är härlig, aptitlig, musikalisk insmickrande och klädsam, utan någon som helst svärta eller något stötande. Alla kvinnor draperas omkring männen, svingas vackert upp i luften och fångas fint igen, medan männen kan stampa, vrida på fötterna på ryskt vis och klappa händerna mot golvet när de ska agera ryska officerare i sovsalen. Bara en enkelt vinklad arm – hos Jonathan Chmelensky vars talang för det demoniska man nog skulle ha kunnat ta bättre tillvara i den här baletten – gav en antydan om mer uttrycksfulla rörelser som berättar en annan historia. Koreografen förstod sig inte på att gestalta skräcken.
Det är tråkigt att det inte blev mer av Spader dam när nu den Den Kongelige Ballet för första gången på riktigt länge har gjort en så stor satsning.

Charlotte Christensen

Fler Recensioner

Annonser