Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 22 september 2018

Som ett nytt inlägg i me-too-debatten

2018-03-11

Fakta:

Namn: Jeanne d´Arc
Författare: Lucas Svensson
Regissör: Staffan Valdemar Holm
Plats: Republique, Köpenhamn
» https://republique.dk/dk/

Jeanne d´ Arc, hon som hörde röster vid tretton års ålder och några år senare bestämde sig för att befria Frankrike från engelsmännen har förblivit en myt. För några år sedan helgonförklarades hon av påven. Idag är hon föremål för en föreställning på Teater Republique i regi av Staffan Valdemar Holm efter en text av Lucas Svensson.
Här är det könets martyrskap snarare än trons som historien bygger på. Jeanne som är den enda kvinnan befinner sig omgiven av en hög mur bakom vilken en stor manskör döljer sig. Dessa män iförda munkliknande kåpor ljudsätter berättelsen så starkt att deras intensiva röster sätter sina avstamp i min öron resten av dagen.
Vid ett tillfälle hoppar de alla över muren och våldför sig på Jeanne som nu klätt om till riddarutrustning. I de få texter som överlevt sägs det att hon klippte håret kort och bar manliga kläder för att inte bli våldtagen, utsatt som hon var i en mansdominerad omvärld.
Innan hon tar på sin bepansrade kostymering visar hon sig naken på ovankroppen framför männen som hänger på muren och nickar förnöjsamt mellan sig. Se på mig, jag är en kvinna och kan lika bra som ni är budskapet.
Det känns rått och avskalat. Huvudpersonen trotsar allt. Sitt eget kön som hon i inledningsscenen försöker gnida bort med hjälp av en stor samling små stenar som finns mitt på scenen. Hon bär en vit klädnad och förklarar för sin far att hon inte vill vara kvinna, inte behöva föda en massa barn utan i stället blanda sig i politiken. I flera scener trampar hon skaddeglatt på mannens könsorgan, på såväl sin egen fars som kung och riddares som kommer i hennes väg.
Jeanne hade fått en kallelse från ovan om att hon till varje pris skulle rädda Frankrike från engelsmännen. Hon hann bli nitton år innan hon brändes på bål för kätteri. Hela manskören som täckt huvudena med sina huvor förvandlas till hennes bödlar. In i det sista trotsar hon dem men i slutändan gräver hon ned sig i stenhögen, som om hon ända in i slutet valde gå sin egen väg. Vid sidan om henne placerar man ett jättekors, som här närmast ter sig en symbol för bödlarnas försvarsvapen.
Krig, religion och kvinnoförtryck tycks gå hand i hand. Då som nu. Som ett inlägg i dagens me-too rörelse passar föreställningen perfekt in. Olyckligtvis kändes den alltför långdragen, dessutom saknade den direkt förankring i vår egen tid.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser