Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 22 september 2018

Form, energi och uttryck

2018-03-10

Fakta:

Namn: S & S: As it were + Autodance
Koreografi: Sang Jijia respektive Sharon Eyal
Musik: Dickson Dee respektive Ori Lichtik
Ensemble: Göteborgsoperans danskompani
Plats: Göteborgsoperan
» http://www.opera.se

Ett tydligt mått på ett danskompanis kvalitet är vilka koreografer det lockar till sig. Listan på världskända namn som det senaste decenniet valt att komma till Göteborg för att arbeta med Göteborgsoperans danskompani är imponerande. Att flera gärna återkommer är också ett gott betyg, men för att utveckla repertoaren och ensemblen måste den konstnärliga ledningen även våga prova nya namn. Programmet S & S visar en god kombination.
Vad betyder S & S? hör jag en flicka fråga sitt vuxna sällskap under pausen på Operan. Ett nödrop, SOS, är det i alla fall inte. Kompaniet är som vanligt på topp. Förmodligen syftar titeln på Sang och Sharon, förnamnen på kvällens två koreografer.
Sang Jijia är den nya bekantskapen. Han kommer ursprungligen från Tibet och fick sin dansskolning i Peking. I Europa har han haft William Forsythe – som också har arbetat i Göteborg – som mentor.
Sang Jijias arbete börjar ofta i det visuella, i bilder. Kostymdesignern k@Fing Pop, som känner honom sedan flera år, tror att han skulle vilja bli fotograf om han slutade med koreografi. Det ger en nyckel till As it were. I Leo Cheungs scenografi finns flera ramar av olika storlek, men de är tomma. Motiven har frigjort sig och lever som rörelser ”utanför boxen”. Över scenen singlar flagor av tunt, svart, papper, nästan hela tiden. För Sang Jijia symboliserar de minnen. Ur en hög, som har samlats på ett bord, rotar ett par dansare fram ett ben. Sedan ytterligare lemmar och till slut två hela, till synes nakna kroppar. Förkroppsligade minnen. Bordet förvandlas till en rörlig yta, som begränsar, gömmer och ger flera dansare motstånd. Musiken, av Dickson Dee (Cash), börjar som mödosamma andetag, övergår i långa stråkdrag för att sedan öka i tempo och intensitet, innan den stillnar i något som liknar en mistlur.
Koreografin bygger mycket på kontraster; isolering-kontakt, stödja-dra och falla-ta emot. Mot uttryck av handfallenhet står febril aktivitet. En duett utvecklar de vilda rörelserna mot våld. I flagorna på golvet simmar dansare fram – Sang Jijia arbetar både lågt på golvet och med stora svep över golvet där rotationerna tar kropparna helt i anspråk. Ett ensembleparti med alla tolv dansarna ger ett mäktigt intryck, men som helhet blir As it were lite stängt och långt, en utveckling jag väntar på kommer inte. Men bilden av dansarna som skottar sina svarta fragment blir ett effektfullt minne.
Att ljusdesign handlar mycket om mörker blir man varse under den här danskvällen. I As it were tonar David Stokholm fram de dovt blåklädda dansarna ur ett lika blågrått dunkel. I Autodance gör Alon Cohen en mer distinkt skillnad. Grunden är mörker, men därur stiger sofistikerat ljus, det är som om det strålar ur de dansande kropparna.
Sharon Eyals koreografi är en fenomenal studie i gångart. En ensam dansare börjar mäta ut scenytan med ett expansivt gångsteg. Efter några varv får dansaren sällskap, två kroppar går i dialog. Successivt blir de fler. Kompositören Ori Lichtik manar på med metodisk, bestämd puls. Den skulle hålla igång ett klubbgolv hela natten. Med alla de fjorton dansarna samlade skapar Eyal fantastiska rörelser. Hon låter dansarna gå på halv tå – prova att gå som i högklackat, men utan skor! – och med torson framskjuten. Det ger både ett lyft och ett djuriskt uttryck – kentauren är en inspiration. Dansarna i disciplinerade rader påminner också om Eadweard Muybridges klassiska fotoserier, som fångade rörelsen hos både människor och djur. Rebecca Hyttings hudfärgade, tajta unisexkostymer bidrar till att upphäva gränserna för vilka varelser vi ser. De ger uppvisning som på catwalken och bildar taktfasta maskinerier, med avvikande impulser här och där. Mot ett myller av rörelser ställs formationer i linjer, diagonaler och cirklar, allt i pågående förändring. Det är drillat som en armé och flytande organiskt på en och samma gång.
I ett solo, koncentrerat av strålkastarens klassiska kägla, gör Frida Dam Seidel en fullständigt magisk gestaltning av en kropp i rörelse. Det är dans som hel organism, utsökt, underbart.
Sharon Eyal har varit här förr. Hennes Untitled black, 2012, blev en stor framgång för Göteborgsoperan. Det är bra att den israeliska stjärnkoreografen ville komma tillbaka.
I samtida koreografi som S & S två verk handlar det mesta om form, energi och att hitta rätt uttryck. För dansarna innebär det ständigt nya sätt att arbeta, röra sig, och konstnärligt förhålla sig till dans. Det är en dialektisk utveckling som har fört Göteborgsoperans danskompani till dagens flerfaldigt prisade nivå.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 7 mars 2018.

Spelas t o m 7 april

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser