Nutida blandprogram på Skeppsholmens scener

You can’t take it with you och Landscapes of I visas på Mdt respektive i Eric Ericsson hallen på Skeppsholmen. Med en kombo-biljett får en för ett mycket reducerat pris under en helkväll se bägge verken 2:a och 3:e mars. 9:e mars kan en genom ett liknande erbjudande se både Landscapes of I och Sorry av BamBam Frost på Mdt. Publiken bjuds in att se två till synes icke-relaterade föreställningar; två produktioner delar publik och publiken får ta del av två föreställningar. Följande recension är skriven efter en sådan helkväll och tar sig an verken utifrån hur de tog fram olika aspekter hos varandra och konstituerade en form av sammanhang och bakgrund åt varandra.

I Eric Ericsson-hallen ges Landscapes of I av Björn Säfsten tillsammans med de medverkande Sophie Augot, Will Rawls och Olyas Odman. Verket drar uppmärksamheten till performern, till solisten och solot som slukar rummets uppmärksamhet och visar ögat detaljer. Dansaren framställs som ett gäng karaktärer eller ”jag”, som personlighet(er). Säfsten har över en längre tid genom sitt arbete visat intresse för rörelser knutna till känslor och känslouttryck. I sitt nya verk är intresset för gester och mimik något av ett huvudsakligt material. Gester och känslouttryck förvandlas och transformeras, med små förändringar eller upprepningar som ibland framstår som komiska, ibland visar på likheter mellan till synes väldigt olika uttryck och hållningar. Föreställningen tar plats i ett helt gult rum i rummet, med skinande gult tyg som faller mot en gul dansmatta och skapar en funktionell bakgrund som genom kontrast riktar uppmärksamheten på detaljer, skillnader och små, nästa osynliga förändringar. Bara uppåt möter den gula kuben Eric Ericssonhallens imponerande takhöjd och arkitektur. Akustiskt är det stora rummet ändå genom hela föreställningen högst närvarande.
Landscapes of I skulle kunna beskrivas som ett upphackande av gester, miner och mim, ett transformativt upprepande av små beståndsdelar av tre solister som under kortare partier delar scenen eller på andra sätt skapar scenrum och kontext för varandra. Det öppnar frågor om bildens makt, kroppsspråk, koder, symboler men också dramaturgi och scenkonstens roll eller funktion. Frågor om hur scenkonsten tillför, förändrar eller inverkar på begreppsbildning och hur mening konstrueras, eller hur vi tar in, förstår och förhåller oss till mening och symboler.

Genom att blåsa upp sig, låta armarna sväva långt bort från kroppens sidor, understryka, underblåsa och överdriva kodifierat kroppsspråk, gester och manér framställs det konstruerade, konstruerande och onaturliga i det som oftare framställs som psykologiskt naturligt. Det är en form av avtäckande som kontrasterar sig mot medieklimatets besatthet av det visuella och den känslomässigt laddade bilden eller presentationen som mäktigare än fakta, siffror eller anspråk på sanning och rationalitet i en politisk debatt.

Med färgglada soppåsar upphängda i hela taket, iförda slitstarka overaller och orangea skor, far de fyra medverkande i Liz Kinoshitsas You can’t take it with you fram över scenen i en slags musikalliknande skapelse som uppmärksammar människans relation till miljö, ägande, det nya, samlandet samt slit-och-slängandet. Publiken uppmanas av de medverkande att tömma fickor och slänga kvitton och skräp på golvet. De medverkade dansarna dundrar sedan fram och tillbaka mellan de små öarna av stolar med besökare och upp och ner från golvet. Det sjungs och dansas med kraft, och sångtexterna berör och ställer frågor om relationer till ting. Sångernas format varierar, men de fyra rösterna möts ofta i ett musikdramatiskt berättande som även fortsätter i talad form: de berättar historier om samlare ur jagform, erbjuder bergets perspektiv på tid och upprepar ord snabbt och likformigt till de blir som en slags mantran; thrive, bare necessities, new. Kinoshitas material skulle kunna sägas vara musikalformatet och konsumtionssamhället (eller dess konsekvenser) men i det som uppstår finns ingen linjär dramaturgi utan olika perspektiv, röster och format ges plats bredvid varandra. Verket framstår som kaotiskt men tydligt och laddat. De medverkande har ett starkt driv i både röst och dans, en energisk närvaro som jag läser som ett gestaltande av en färgglad, konsumtionsgalen kapitalism med fokus på profit och tillväxt, en sinnesstämning som handlar om att vara värd saker och skapa värde genom att göra saker, en manisk arbetslinje och hets-shoppande, hysteriskt taggad konsumtion.

Landscapes of I fokuserar uppmärksamheten, nästan tvingar ögat till en detalj, en avvikelse från en stereotyp, en serietidningsliknande kliché och förändringar i intensitet eller intention. Titeln skapar frågor i mig om konstformen dans relativt konstformen teater, begrepp som koreografi och komposition samt vad som konstituerar ett jag eller bilden av en person eller ett jag. Hur kroppsspråk och dans kan kopplas ihop eller isär, hur uppmärksamhet styrs av rum, ljus, blick och kropp samt var gränsen går mellan materialet och personen. Hur uppdelningen subjekt och objekt samt psykolog färgat teaterrummets historia medan samtidskonstens konversation med samtidsdansen öppnat för funderingar om mänskligt och ickemänskligt, det ideologiska och politiska.

Många av mina frågor och funderingar får helt annan input under You can’t take it with you. Rum och material används på helt andra sätt och min blick vandrar runt, sinnesintrycken är mer som en skog än en laserstråle och teaterns förmåga att uppmärksamma något används för att väcka tankar och föreslå relationer kopplat till konsumism, sopor, samlande och nedskräpning. Tydliga samhällsproblem och ideologiska inställningar till objekt och ting uppmärksammas genom en annorlunda form av musikaliskt berättande där kärlekshistorien ersätts av ett pågående, globalt drama. Perspektivet förskjuts och förflyttas i ett snabbt tempo och hetskt upprepade mantran som ”thrive, thrive, thrive” krashar in i nästa upprepade ord: ”bare necessities”. Kinoshitas material framstår som mindre individuellt som i förknippat med en personlig, subjektivt upplevd verklighet och närmre en öppning av andra sätt att tänka tid, konst, förhållningssätt och utgångspunkt.

Landscapes of i presenterar personen, You can’t take it with you engagerar sig i ett ämne och presenterar ett material att bli tagen av och att tänka på och genom. Landscapes of I framförs i ett påkostat rum i rummet, av extremt skickliga performers och är slipad, You can’t take it with you slår sig fram som en storm, med kraft, energi och en nästan besatt beslutsamhet om att föra fram bilder av våra relationer till objekt och natur.

De två verkens olikheter och intentioner får mig att tänka på dansens potentiella roller, position, funktioner och scenens kapaciteter och möjligheter. De två verken konverserar med varandra genom att slå an helt andra aspekter av vad dans och koreografi kan och skulle kunna vara och fungera. Hur liten del av något kan fortfarande bära mening i flera lager; hur stor del krävs för att försätta mig i ett känsloläge, skapa sympati eller bli uppslukad i en upplevelse? Det får mig att undra över gränsen mellan konst, scenkonst och underhållning, där grader av igenkänning, form av uppmärksamhet, relation till tid och dramaturgi arbetar på olika plan och berör olika aspekter av varseblivning och meningsskapande. Verken öppnar för funderingar kring det politiska i det psykologiska, det personliga i beteenden och det ideologiska i perspektivet och valet av det som uppmärksammas. Teatern eller platsen för föreställningen framstår som en både isolerad och social plats, en situation för utbyte, intryck och avtryck. En plats som kanske kan möjliggöra ett möte mellan underhållning, eftertänksamhet och perspektivförskjutningar.

Landscapes of I Koreografi av Björn Säfsten i nära samarbete med de medverkande Sophie Augot, Will Rawls och Olyas Odman. . Scenografi och ljusdesign: Susann Hedin, Lumination of Sweden/SUTODA. Kostymdesign: Matilda Hyttesten. Röstcoach: Pia Olby. Ljus-/ljudtekniker: Heida Kristin Ragnarsdottir. Teknisk samordnare/scenmäster: Kjell-Åka Jönsson. Samproduktion Säfsten Porduktion och Riksteatern. Spelas i Eric Ericsson hallen på Skeppsholmen 1a, 2a, 3e, 8e och 9e mars kl 19.00.

Ellen Söderhult