Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 19 juni 2018

Underfundigt och inspirerande

2017-12-18

Fakta:

Namn: The happiness project
Koreografi: Didy Veldman
Musik: Alexander Balanescu
Ensemble: Madeleine Jonsson, Mathieu Geffre, Estela Merlos och Dane Hurst
Plats: Skånes Dansteater i samband med festivalen Dansa för livet
» https://www.skanesdansteater.se

Det börjar i mörker där dansaren Madeleine Jonsson i enkel klassisk klänning med stark ljuskägla på sin gestalt rullas in, som hon vore en staty på sin sockel. Men det är en bastant resväska, på vars bakre del violinisten Balanescu sitter och spelar i samklang med dansarna på oerhört intrikat sätt. Med magisk kraft leder han dansarna/dansen genom hela föreställningen. Det är dynamisk dans i ständigt nya formationer, bildmässigt pregnant, ett nyskapande som bidrar till stark närvarokänsla i föreställningen.
Madeleine Jonsson rollkaraktär tycks mer ensam än de andra tre dansarna som tillsammans leker, dansar, agerar som en grupp. Snart sitter de på rad framför oss och får i tur och ordning frågan ”Are you happy?” från en voice-over, samtidigt med strålkastarljus på gestalten. Madeleine Jonsson skuttar upp, vrider på sig som hon , rent fysiskt, skulle kunna undvika frågan, med hjälplöst frågande ansiktsuttryck: ”What? Happy??” Inget svar, frågan går vidare till Mathieu Geffre i stilig kostym, som flyger upp, ser skräckslagen ut, vrider sig på maximalt utagerande aggressivt sätt för att inte besvara frågan. Nästa dansare Estela Merlos, tiger och tar på sig en stor vit plastpåsen med tecknad leende mun och två ögon över huvudet. Sen Dane Hurst i rosaröd kostym som mjukt balanserande vill undvika frågan. Varje dansare har sin egen strategi för att klara sig undan den hemska frågan om man har chans att vara, eller inte vara, lycklig (som Hamlet-parafras: att vara- eller inte vara- det är frågan?).
Till slut tar Madeleine Jonsson av den stora plastpåsen över ansiktet på Estela Merlos, blåser upp den till en liten boll som hon börjar leka med och avslutar frågeställningen.
Dane Hurst sitter med ett antal dyrbara modeprodukter designade av berömda modeskapare, kläder och föremål som han visar upp med stolthet : Dior! Hugo Boss! med mera, ger vidare till Madeleine Jonsson som ropar ut sin glädje över produkterna, ger vidare till Estela Merlos som surmulet upprepar modeprodukternas namn, lämnar dem vidare till Mathieu Geffre som blir överlycklig, tar emot allt, packar ner det i sin resväska med lysande lock. När han tar på sig en rock med rep fastsatta på väskan och avlägsnar sig från gruppen, följer väskan efter med alla modekläder – han blir dess fånge – en surrealistisk scen.
Strax flyger ett stort plasthölje över scenen, överfaller Madeleine Jonsson och omsvept i plast ser det ut som om hon har en brudklänning på sig.(Plast som skapar eller döljer identitet i föreställningen). Därefter kastar sig hon sig mot Mathieu Geffre, gång på gång, faller ner på golvet, upp igen och kastar sig mot hans famn, faller, han avvisar henne. Det påminner om en scen ur Pina Bauschs Café Müller. Det är samma slags scen, dock med ett annat slut.
Senare sitter de fyra dansarna i ring långt bak på scenen med musikern Alexander Balanescu som mäktig orkesterledare. Han dirigerar deras skratt, mellan högt och lågt, medan ett plastskynke med ordet ”Happiness” på dyker upp, som ett slags gräns eller platsmarkering. Bakom detta plastskynke fastnar Dane Hurst i sin rosaröda kostym Det ser ut som om han tappar andan och måste befrias.
I slutet sitter de fyra dansarna framför en stor skål med lysande röda jordgubbar, tar långsamt varsin jordgubbe, börjar krypa över scengolvet med jordgubben i munnen, medan mörkret faller, i en av de mest dynamiska, humoristiska, poetiska dansföreställningar man sett på länge, underfundig, mycket inspirerande för projektet Dansa för livet.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser