Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 14 december 2017

Ett dansarliv med mörker och sorger

2017-11-29

Fakta:

Namn: Sorella – et portræt
Koreografi: Pernille Garde
Författare: Text och voiceover: Sorella Englund
Musik: Niklas Schak & Tin Soheili
Ensemble: Dansare: Susanne Grinder och Esther Lee Wilkinson och de två moderna dansarna Tiziana Fracchiolla och Bo Madvig, Scenografi og video: Signe Krogh.
Plats: Det Kgl. Teater, A-salen.
» http://www.kglteater.dk

”Det handler om livet. Egentligen inte alls om dansen – den är bara medlet,” säger Sorella Englund med sin karakteristiska finska accent och förtrollande mörka stämma i början av Pernille Gardes nya dansteaterföreställning Sorella – et portræt. Och under hela kvällen är det den tidigare solo- och karaktärsdansarens fantastiska röst och hudlöst ärliga ord fyllda av levnadsvisdom, som utgör den mest fängslande delen av föreställningen.
Även om den snart 72-åriga Sorella Englund som är född i Finland, och kom till Den Kongelige Ballet som 20-åring, lyckligtvis fortfarande är fullt levande, så deltar hon inte i egen person på scenen. Det gör istället de två kungliga balettdansarna Susanne Grinder och Esther Lee Wilkinson och de två moderna dansarna Tiziana Fracchiolla och Bo Madvig, som i olika roller – och även som sig själva – porträtterar Sorella och hennes liv i form av ett fint utformat kollage.
Mycket rörande gestaltar Esther Lee Wilkinson den älskade, men depressiva mor, som Sorella förlorade som 10-åring. Tiziana Fracchiolla framställer fint både den dansglada, livliga lilla flickan och den deciderat onda styvmodern, som Sorella som vuxen använde som utgångspunkt för sin bländande tolkning av häxan i Sylfiden.
Bo Madvig tolkar skickligt den karismatiska och självupptagna fadern som var kompositör. Väldigt fin är hans expressiva dans på en trappa, där han illustrerar Sorellas ord om succéer, fiaskon och hennes ångest inför publikens förväntningar.
Tillsammans med Tiziana Fracchiolla uttrycker han sig i en välkoreograferad duo, som symboliserar solodansarens inre kraft, vildhet och sensualitet, och vi ser bland annat videoprojektioner av Sorella i rollen som den sensuella Carmen.
Vackert låter Susanne Grinder ana en glimt av rollen som Eldfågeln. Men hon visar också skrämmande upp Sorellas livsfarliga dyrkan av ett ultratunnt kroppsideal, när hon drar in midjan och konfronteras med döden gestaltad av Bo Madvig klädd som en wilie. Så berättar hon också helt personligt om hur Sorella har lärt henne att acceptera mörket i livet. För som Sorella själv helt osentimentalt avslutar det hela med att säga att även om den största delen av hennes liv har handlat om sorger och mörker, så har hon aldrig givit upp tron på ljuset.
Inte riktigt alla dansinslag är lika meningsfullt utformade. Men på scenen finns fyra skickliga och expressiva dansare, som i fint samspel med Sorellas stämma och Niklas Schaks & Tin Soheilis enkla och stämningsfulla musik, delvis lyckas porträttera en unik dansare.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser