Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 20 november 2017

Påven kunde inte ha sagt det tydligare

2017-10-29

Fakta:

Namn: Because I'm Worth it
Koreografi: Fredrik Benke Rydman
Plats: Kulturhuset Stadsteatern

En öppen relation – går det? Fredrik Benke Rydman inleder sitt arbete som huskoreograf i Kulturhuset i Stockholm med snitsig, rolig och eftertänksam dansteater. Men på frågan om män och kvinnor kan unna sig frihet vid sidan av ett parförhållande svarar han överraskande entydigt Nej.
Från Bounce till de egna produktionerna med fräsch nyläsning av Svansjön och Nötknäpparen– som visas på Dansens hus hela december – har Rydman nått en bred publik med dans. Den gamla street dans stilen har mixats till vad som ibland kallas fusion – klassiskt och samtida, showdans och jazz. Han har kunskapen och blicken för scenisk energi och dramaturgiska krav för dansande kroppar. Med manus av Martin Luuk, medlem i Killinggänget, får noteringarna om social oro, grupptryck och samtidspress i kärlekslivet ett skimmer av komik och tvehågsenhet som är träffande och ofta kul.
Tre män och tre kvinnor dansar och föreställer en man och en kvinna – men med tre huvuden, tre perspektiv och nivåer av åtrå, längtan, nyfikenhet. Det är fullständigt heteronormativt, och sånär som en inledande munter repetition av ett anti-normativt applådtack, helt normativt. Man kan förstås testa att ha en öppen relation – men med tiden inser både man och kvinna att det blir bäst, tryggast, vanast, kärast och lite till att vara bara två.
Påven i Rom kunde inte formulera sig bättre; och dessutom präglas verket av en manlig blick, där mannen/männen lider mer än sin/sina frigjorda kvinnor, som verkar ta det fria livet lite mer på skoj. David Dalmo, Piotr Gior och Rennie Miro dansar alla vältaligt den manliga våndan, och Emelie Jonsson, Lisette Pagler och Sandra Medina uttrycker finstilt och nyanserat oron att såra, lusten att pröva och traditionen att behaga med självironi och finess. Alla sex har tung vingbredd från många genrer. Det märks och skapar scenisk säkerhet, skärpt närvaro med svängrum för personligt avtryck.
Ofta dansar paren parallellt – men alltid i man-kvinna-par – och en sex-sextett är riktigt fin med älskog för tolv armar. En liten parantes med klassisk balett till en pianosonat av Mozart blir en vitsig kommentar till frågorna om disciplinering och tillvarons krav att rätta in sig i ledet. Lars Östberghs scenografi med en vägg, en säng och ett bord är lika effektiv och ekonomisk som det övriga dansberättandet. En mittsektion i väggen kan vinklas och bli till det sluttande plan där test-paren snart befinner sig.
Slutet blir dock gott, det vill säga allt återvänder tillbaka i trygga heteronormativa par. Stromaes smärtsamma sång Formidable blir en tryckare om att detta är inte lätt, alla gör fel, åren går. Ett övergår i något annat. Så sant. (Både påven och jag nickar instämmande.)
Föreställningen avslutas med det norm-kritiska applådtacket, utan nigningar och bockningar, med ryggen mot publiken och en busig, jämlik nick över axeln. Mer normkritiskt blir det inte.

Recensionen är tidigare publicerad på Nya Scenbloggen den 28 oktober.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser