Existentiellt danssafari

Vi sätter oss i en cirkel på scenen mitt i den gamla teatern. Duvorna kacklar på taket. Det knarrar av övergivenhet, historia och makalös rymd ovanför våra huvuden. Ljud knastar från en högtalare och stängs av. De två dansarna klär av sig på varsin sida av cirkeln och äntrar scenen, närmar sig varandra. Sen börjar en jämbördig brottningsmatch som pågår verket ut. Huvud mot den andres axel, svett, rygg och rygglyft och fall. Andning. Kort musik sen andning, brottning, huvud, rygg, axel och fall. Och jag har inte sett något liknande. Inte hört dessa ljud i denna rymd. Men det är inte hypnotiskt och det handlar om ras och kön och bortom det, om vänskap och tillit. Det är som en kontaktimprovisation mellan två fysiskt och tekniskt mycket lika dansare. Det blir aldrig personligt och i inramningen av den tomma gamla teatern bildar verket ett momentum över tid som passerat och historier som alltid finns kvar. Sådana vi minns och sådana vi aldrig kommer att glömma. Harald A. beharie och Louis Schou- Hansens danssafari pågår än.

Karl Svantesson