Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Söndag 22 oktober 2017

Är dansen oengagerad?

2017-07-19

Har dansen förlorat sin roll som ett militant, subversivt vapen i en alltmer politiskt orolig värld? Idag verkar vi vara långt från den tid då New Dance Group i USA under 1930-talet utropade dansen som ett vapen för förändring. Lika mycket politiskt som socialt.

Debatterna går vilt till här i Bryssel. Alla frågar sig varför dansen alltmer försvinner från teaterscenerna. Är det därför att den inte är tillräckligt engagerad? I dag krävs annat än mjäkig, hyperestetisk dans som ofta tolkas som filosofiskt sinnliga betraktelser, hävdar många. Om det fortsätter så lyser dansen kanske i framtiden med sin frånvaro. Många anklagar programmerare och kuratorer.
Antoine Pickels känd teaterman och kurator för flera festivaler i
Bryssel skriver i ett inlägg i Nouvelles de Danse(*( under våren 2017 att problemet inte bara är att dansen är för lite politiskt engagerad men också därför att koreograferna forfarande mest fokuserar på formen. Den estetiska upplevelsen har dessutom gjorts till norm. De politiska frågeställningarna känns vaga, och är ofta inbakade i filosofiska svårtydda koncept som publiken inte kan hänga med i. För att få dansen att kännas angelägen brukar han sätta in dem i andra sammanhang. Som performance och gatuteater.
Men genom att surfa på performance-begreppet har dansen olyckligtvis urvattnats på bekostnad av kreativitetskulten, menar många. Denna har sitt ursprung i det alltmer utslitna begreppet ”democratie participative” (deltagande demokrati) som syftar till att bryta ned skillnaderna mellan olika samhällsgrupper men också mellan olika konstnärliga riktningar. Alla kan dansa. Det är nyttigt och
skapar samhörighet människor emellan. En social aktivitet som vilken sport som helst. Koreografer som Jerome Bel exempelvis har utnyttjat trenden in extremis där olika dansstilar gjorts till klichéer och utförs av amatörer som i hans uppsättning Gala (Se text om Biennale danza i Danstidningen 4/2015).
Aldrig tidigare har dansen haft en så liten plats som i årets upplaga av Avignonfestivalen. Mycket av den dans som visas där går under beteckningen ”indiscipline ” (indisciplinär) där dansens roll är minimal. Tidigare kallades dessa uppsättningar teater-dans och bestod av ungefär lika delar dans, teater, performance som akrobatik.
Många av dessa konstnärer kommer i årets Avignon-upplaga från utomeuropeiska länder, inte minst från länder i Afrika söder om Sahara (Afrique subsaharienne). De utgår inte sällan från unga afrikanska författares verk där egna upplevelser blandas med afrikanska myter, med tillägg av subversiva undertoner. Exempelvis Dorothée Munyaneza som vid tolv års ålder, som mirakulöst undkom förintelsen i sitt hemland Ruwanda. I Unwanted berättar hon om hur kvinnor i krig våldtas för att sedan förkastas av sina egna och hamna utanför samhället. Allt framfört i form av en performance där text, musik, dans och sång utgör fundamentet.
Lika engagerat känns Lemi Ponifasios verk Standing in time som är en poetisk betraktelse kring kvinnornas utsatta situation hos maorierna (etnisk folkgrupp som lever i de polynesiska öarna). Här
sjunger nio maori-kvinnor sina egna klagosånger ackompanjerade av två maorimusiker. I fonden reciteras poesi skriven av den syriska poetissan Rasha Abbas som fokuserar på kvinnornas utsatta situation i sitt eget land.
Har den moderna dansen överlevt sig själv eller är det tiden som hunnit i kapp den utan att dansen har avsatt nya spår som leder oss vidare? I ett annat inlägg i Nouvelles de Danse ställer Jean-Marc Adolphe, författare och tidigare redaktör för den tvärkulturella tidskriften Mouvement frågan varför dansen inte längre verkar angelägen i vår tid.
I sin bok Nuit Debout et culture assoupie (Ed. L´ Entretemps, 2016) lägger han lika mycket ansvaret på konstnärerna själva som på kuratorer och teaterdirektörer som fortfarande följer invanda mönster.
Boken kan läsas som ett manifest för ett ansvarstagande och engagemang av kulturellt verksamma. Det är inspirerat av Nuit Debout-rörelsen i Frankrike som efter att ha samlat massor av anhängare bara försvann från det politiska landskapet.
Varför lyckas inte vår tids feministiskt engagerade kvinnor skapa nya vägar för dansen som en gång Ruth Saint Denis, Isadora Duncan, Loïe Fuller, Mary Wigman, Martha Graham, Yvonne Rainer, Trisha Brown och alla de andra som lagt grunden till den moderna dansen gjorde?
Den frågan ställer sig Jean-Marc Adolphe. Handlade det möjligen om att det patriarkala samhällsystemet var ännu mera ingrott på det tiden än idag när allt i upplösning?
Hade Pina Bausch, den europeiska föregångaren framför alla andra haft samma genomslag om hon inte vore född i Tyskland 1940 där hon omvandlade begreppet tanztheater, som Kurt Jooss redan före Andra världskriget lagt grunden till.
Idag kommer det kanske istället bli nya generationer från krigshärjade länder som kommer att visa oss nya vägar för dansen. En ny ”indisciplinär” sådan?

Ann Jonsson

(*)Nouvelles de Danse är är förlaget Contredanse tidskrift som har sin hemvist i det vallonska kulturhuset Bellonne i Bryssel.
De ger även ut en mängd intressanta böcker Se vidare contredanse.org

Fler Debatt & Krönika

Annonser