Det fruktansvärda mötet

”Då mötet sker mellan publiken och det man gjort, det är först där, i det där egendomliga fruktansvärda mötet, som verket blir till”.
Ingmar Bergman

Med inspiration hämtad från Ingmar Bergmans filmer och den sagoaktigt magiska naturen på Fårö med sina raukar har koreografen Joakim Stephenson skapat en koreografi för dansare med olika slags bakgrund i en mix med dansare från Gotland och premiärdansare från Kungliga baletten i Stockholm som bildar en mångfacetterad tight dansgrupp.
Bakom scenen, längst bort från publiken, står en gigantisk trådrulle med röd tråd, på sin egen upphöjda scen, som för att påminna om att det finns en röd tråd genom hela föreställningen, en magnifik och lekfull scenografi.
De tolv dansarna, alla i svarta rockar med huvor, rör sig runt i olika konstellationer, i ständigt nya rörelsemönster, marscherar, springer, pekar, mycket fokus på handens rörelser och stark mimik, sätter sig i grupp, dansar i duett, blir kärlekspar inför allas ögon, lämnar varandra, hastigt. Sedan går de på led med sina händer på ögonen på personen före, alla går således förblindade – tills de manliga dansarna börjar dansa rygg mot rygg, utan att se varandra, gestaltar flera aspekter av att inte kunna eller vilja se.
En sårbar ständigt förändrad gruppdynamik gestaltas i Det är i mötet det sker där dansen skapar nya zoner för möten och konfrontation samt försök till utforskande av identitet och hemortsrätt.
Efter att alla tagit av sig sina rockar och lagt i en hög går de fram, en efter en till en mikrofon vid publiken och kommunicerar på olika sätt och vis.
Man tiger eller säger ”Hej!”(en replik av en manlig flykting), ”Den man är i andras ögon” (kvinnlig dansare) ”Säga varför jag är här?”(manlig flykting)
”Vem är du?” frågar en kvinnlig dansare en man. Han vägrar svara och frågar istället henne ”Vem är du? Hon kan inte svara, orden rinner ut i sanden.
Därefter tar en lågmäld intensitet över samtidigt som gruppen sitter ner på scengolvet, tyngda av sin egen börda, till ljudet av fraser som ”Du ser mig inte, hör mig inte, lyssnar inte”, parallellt med motsatsen ”Jag ser mig inte, hör mig inte, lyssnar inte”…
I slutet av den timslånga föreställningen byter alla dansare till vita scenkostymer, cirklar i mjuka rörelser, där alla liksom bär varandra framåt, som om de kommit någon annanstans, där det finns plats för hopp.
Det är i mötet det sker blir till en mångbottnad resa genom vår egen tid.

Ingela Brovik