Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 28 juli 2017

Svaneblod utan smärta

2017-05-15

Fakta:

Namn: Svaneblod
Författare: Tomas Lagermand Lundme
Regissör: Hanne Trap Friis
Musik: Mads Ole Rode Erhardsen
Ensemble: Olaf Højgaard och Mads Ole Rode Erhardsen, Scenografi: Rikke Juellund Videodesign: Jens Mønsted och Claus Lund Ljusdesign: Morten Ladefoged
Plats: Republique, Köpenhamn

Trots att Den Kongelige Ballet har utbildat många manliga stjärndansare genom åren, är nog Erik Bruhn (1928-1986) fortfarande den mest kända av dem alla. Därför är det också naturligt att göra en föreställning om denna berömda dansare, i de banorna har i alla fall Teatret Svalegangen i Aarhus tänkt. Tomas Lagermand Lundme har skrivit manus till föreställningen Svaneblod, som nu spelas på Teater Republique i Köpenhamn Det är en musikdramatisk monolog med skådespelaren Olaf Højgaard i rollen som Erik Bruhn. På scenen får han understöd av jazz-saxofonisten Mads Ole Rode Erhardsen.
Föreställningen berättar en ytterst fragmentarisk historia om Erik Bruhns liv – från barndomens balettskola under balettmästare Harald Lander fram till hans cancersjukdom och förtidiga död. Den uppmärksammar naturligtvis hans kärlek till Rudolf Nurejev och problemen med att stundtals ha långdistansförhållanden – och därtill utsatt för mediernas nyfikna sökarljus.
Svaneblod är historien om en passionerad och engagerad konstnär, men också historien om en ung man, som drar ut i världen fört att finna sig själv som människa. Alltså en slags bildningsresa i likhet med sagan om Den fula ankungen.
Okänd och missförstådd lämnar Erik Bruhn den nationella ankdammen och återvänder hem firad och berömd, och blir dekorerad som Riddare af Dannebrogen.
Det är en tämligen förenklad historia, och ett närapå karikerat konstnärsporträtt med utslitna floskler om konstnärens roll i motsättning till alla andra människor.
Om konst för konstens skull och kanske också bara för konstnärernas egen skull. Skådespelaren Olaf Højgaard skriker och larmar hela tiden under sin monolog som om Erik Bruhn helt och hållet var en tempramentsfull diva utan någon som helst självdistans. Det är väldigt tröttande att lyssna till hela föreställningen igenom. Publiken blir således inte klokare på människan och dansaren Erik Bruhn, utan blir istället i det närmaste missledd om hans liv och verk. Exempelvis när Tomas Lagermand Lundme låter sin huvudperson säga att han dansar tåspetsdans.!
Föreställningen tuffar iväg i ett monotont tempo utan någon som helst spänning. Det enda som fungerar är Rikke Juellunds scenografi, som består av en vägg med tre hål, som kan inkludera allt från konstnärliga rum till fönster ut mot världen. På väggen projiceras bilder och film av Erik Bruhn, hans handskrivna brev till Rudolf Nureyev samt myllrande stressande metropoler. När man ser dessa filmer och lyssnar på när Mads Ole Rode Erhardsen spelar på sin saxofon, så är det stämningsfullt och känslosamt. Den sortens pas de deuxer mellan musik och bild säger mycket mer än texten, och man önskar att det vore mer av den glimrande musiken och de flimrande bilderna och desto färre ord. Men till slut blir också filmfragmenten alltför klichéaktiga, för när Erik Bruhn dör insisterar man på att visa Michail Fokins Den Döende Svane på video.

Svaneblod

Tekst:
Iscenesættelse:
Medvirkende:
Musik:

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser