Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 29 februari 2020

Om dadaism, über-marionetter och automater

2017-05-03

Fakta:

Namn: Automata
Regissör: Erik Holmström
Ensemble: Malmö Dockteater
Plats: Orionteatern Stockholm
» http://www.orionteatern.se

Vid förra sekelskiftet laborerade modernisterna med nya former för scenkonst. På olika sätt prövade man att manövrera sig bort från den mänskliga närvaron och aktören som svettas och tar plats på en scen. Stjärnskådespelare som blir föremål för idoldyrkan och kändisskvaller eller psykologiska djuplodningar som skapar identifikation för åskådaren kunde hindra upplevelsen av ett allkonstverk, ett sant möte mellan konstformer i egen rätt.
Gordon Craig skrev om ”über-marionetten”, den ideala skådespelaren som en mekanisk docka som aldrig skulle påverka upphovsmännens syften med att lägga till något av sin egen färg, stil, personlighet. Ryska balettens dansare var kostymerade så att de smälte in i scenografin till helhetsbilder, Svenska baletten gick ännu längre med sina ”målar-baletter” där dansarna omskapades till figurer, rörliga statyer eller dockor med hjälp av fantastiska kostymer. Längst gick förstås Oscar Schlemmer i Bauhausrörelsen som gjorde dansarna till geometriska figurer i sin Treklangsbalett.
Erik Holmström, som har grundat Malmö dockteater slog Teatersverige med häpnad när han gjorde klassisk bunrakuteater med gråa kartongdockor på en liten 1700-tals-inspirerad scen – i en malmöitisk källare. Pjäsen, Funktionell dumhet, var en dramatisering av Roland Paulsens bok Vi bara lyder, som är en kritisk studie av arbetsförmedlingen och idén om lönearbete som en plikt och ett måste. Därefter har två ytterligare produktioner gjorts av Malmö Dockteater, och senast är Automata, ett samarbete med Orionteatern i Stockholm.
Automata refererar till Gordon Craig, och att publiken ”ska slippa de mänskliga skådespelarnas slaveri under tyngdlagen” och är ett samarbete med en scenograf, Maja Kall, och kompositören Dror Feil. Sju vita, rektangulära tjocka ramar hänger i Orionteaterns suggestivt fula, knaggliga maskinhall. De är upphängda så att de är rörliga i sid- och höjdled, även om ögat luras att uppleva andra rörelser. (Plötsligt tycker jag att ramarna kommer varandra närmare, men de kan de faktiskt inte.) Raimo Nymans ljusdesign är egentligen lika viktig som regin och musiken, men den är också lika behärskad och minimalistisk som allt annat i den timslånga föreställningen. Inget annat än form och former, alltså.
Man kan uppleva det som befriande, rofyllt, meditativt; men det är ett problem att välja återhållsamhet och låg dynamik när formen i sig redan är så stram. Till och med Dror Feilers musik är oväntat lågmäld. När Automata fungerar som bäst uppstår en sugande, sakta sig förändrande rytmik. De vita ramarna som förskjuts skapar nya former genom att hålen i ramarna överlappar varandra och glider iväg så att nya ”fyrkanter” uppstår. Men långa partier är stillsamma intill tråkighetens gräns. Formen utmanar verkligen vad scenkonst kan vara, och begrepp som abstrakt och konkret hör till de man kan grubbla över under timmens gång.
Erik Holmström refererar också till den ryske konstnären Kazimir Malevitj, kubist, futurist och så småningom suprematist, vars Svart kvadrat från 1913 hör till de mest ikoniska av hans bilder. I programmet till Automata skriver Holmström själv att han inte vill relatera till något existerande, ”konsten är tacksam att använda på det sättet, det är verkligen möjligt att gå utanför konventioner utan att det är så jävla komplicerat.”
Det är både sant och inte. Konst av alla slag vänder sig till en betraktare, en publik. Scenkonst i högsta grad, publiken sitter där i 60 minuter med alla sinnen öppna (förhoppningsvis) och beredd att låta sig intas. Det ÄR komplicerat. Så många parametrar som ska stämma, så många associationer, referenser eller uppfattningar om att inte anspela på något alls.
När Gordon Craig skulle sätta upp Hamlet för konstnärliga teatern i Moskva med bara skärmar på scenen, föll dessa omkull. Det slutade med att det inte blev någon uppsättning alls. Idag finns andra förutsättningar för att tekniska haverier inte ska inträffa, men Automata skulle fungera bättre om den inte var låst i scenkonstens vanlig uppdelning mellan scen och salong utan lät publiken röra sig och betrakta ramarnas glidflykt så länge man vill, som i ett konstgalleri. Nu pressas publiken in en konvention om att sitta tyst och still och insupa konstnärliga intentioner utan protest.
Friskt vågat, men detta är ett sedan hundra år beprövat vågspel som aldrig riktigt fungerat utom som idé. Framförallt i efterskott: dadaism, über-marionetter och automater har långt senare fått stor betydelse. Så sett är Automata på Orionteatern en historisk rekonstruktion och en nyläsning som har sitt intresse. Lite förvånad blir jag dock att ”automaterna”, en egen gren inom dockteatern, inte alls refereras till. Det var en rätt livaktig form med populärkulturell anknytning i den tid då panoramor och laterna magicor var attraktiva på världsutställningar och nöjesfält.
Erik Holmström fortsätter förmodligen med Automata en slags diskussion om vår tids syn på det automatiserade arbetet och den diskussion om det meningslösa i att upprätthålla idén om arbetet som människans stolthet, som Malmö Dockteaters första produktion handlade om. Den präglades av sin skrovliga humor, smarta distans, lekfulla historiesyn och en rikedom av perspektiv. Från sådant är Automata dessvärre renrakat.

Föreställningen ges på Orionteatern under hela maj i kombination med samtal om arbete, automatiseringar och utopier.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser