Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 28 juli 2017

Genomskinliga isprinsessor och trollkarlar i bastun

2017-01-29

Fakta:

Namn: Snedronningen
Koreografi: Kenneth Greve
Musik: Tuomas Kantelinen
Ensemble: Finske Nationalballeten
Plats: Operaen, Köpenhamn
» http://www.operaen.dk

Snödrottningen eller Snedronningen på danska är en av H.C. Andersens mest älskade sagor. Den har tolkats och misstolkats i alla slags konstarter, bland annat i Walt Disneys hittills största kommerciella filmsucce Frozen. Även åtskilliga koreografer har tagit till sig den populära sagan. Det gäller bland andra Kenneth Greve, före detta solodansare vid Den Kongelige Ballet i Köpenhamn och numera balettmästare vid Den Finska Nationalbaletten. Han har skapat en hygglig familjeföreställning om den odödliga sagan från 1844. Sedan premiären 2012 har baletten spelat den för fulla hus i Helsingfors och nu gästspelar Finska Nationalbaletten på Operaen i Köpenhamn.
Tuomas Kantelinens filmiska musik är inspelad, och orkestediket är stängt och övertäckt av scenen, för Erika Turunens storslagna scenografi kräver stor plats, massor av plats! Scenografin är som måleriska vykort med motiv från det vintriga finska landskapet och den vita majestätiska huvudstaden. Här är Helsingfors insvept i snö och trollhöjden är inredd som en ångande bastu och ett genomskinligt isslott står med lysande sylvassa istappar. Det är imponerande flotta och sagolika kulisser. Även Erika Turunens kostymer är fina och fabulerande. Den iskalla snödrottningen har ett gnistrande diadem med renhorn i pannan, medan hennes häxa verkar vara iförd rimfrost och snöflingeprinsessornas tutuer gnistrar av iskristaller.
Även om H.C. Andersens Snedronningen är en klassisk utvecklingshistoria, är den också en komplicerad saga som kan vara svår att föra över till scenföreställning så att barn också kan följa med i handlingen. Detta problem har Kenneth Greve löst genom att använda berättare som även agerar Gerdas mormor, som läser godnattsagor för Gerda och hennes lilla vän Kay. Den berättade mormodern gör det lättare för barn att följa med i historien, men kanske att denna berättarstämma kan förefalla en smula omständlig för de vuxna som redan känner till sagan i förväg.
Förutom den magiska scenografin har man för övrigt gjort väldigt mycket för att komma barnen till mötes. Snödrottningen fräser runt på segway, och det myllrar fram mer eller mindre verklighetstrogna djur på scenen. Det vimlar också av barn som de små i publiken kan identifiera sig med. Det finns bland annat en oartig flicka som räcker ut tungan åt allt och alla och fräcka pojkar som spottar körsbärskärnor långt ner på gatan. Äntligen kan barnpubliken hjälpa Gerda att tina upp Kays frusna hjärta. Det gör de genom att sitta och lysa med blinkande istappsstavar som de får till hands i pausen, interaktion och involvering helt utan mobiltelefoner, det är mycket imponerande för att vara år 2017!
Kenneth Greve har som balettchef i Helsingfors sett det som sin stora uppgift att få barn i 10-12-årsåldern att komma till teatern. Undersökningar visar nämligen att om man lär känna teatern redan i barndomen så kommer man tillbaka även som vuxen. Det är således ett långsiktigt mål som balettchefen i Helsingfors har i sikte med sin barnvänliga utgåva av Snedronningen och han har verkligen redan kommit ganska långt.
Koreografin är lite ojämn och inte alltid så uppfinningsrik. Bäst är snöflingeprinsessornas tåspetsdans på en lång rad med armar som virvlar runt som i en snöstorm. Härligt vild är trollens stomp-dans, när de ordentligt upphettade trampar ut ur sin underjordiska bastu. Istället för att berätta en saga blir istället dansen stundtals enbart till underhållande illustration av sagan som mormodern berättar. Men kanske det är nödvändigt när man skapar en modern balettförestöällning som har hela familjen som målgrupp.
Riktigt dramatisk och känslosam blir Snedronningen inte, men den innehåller mycket av barnvänlig feel-good stämning. Mest medryckande är den lilla Gerda och den ännu mindre Kay, söta och charmerande dansade av Eva Mustonen och Rasmus Haavisto. Slutligen kommer den berättande mormodern med ett uppfostrande budskap till oss alla, man ska inte döma folk efter deras yttre, men efter deras inre! Men den moralen kan vi alla lyckligt lämna sagovärlden och bege oss ut i samhället, där man ju inte alls tänker så. Men då är det ju bra om barnen och vi andra kommer tillbaka til teatern och får budskapet gentaget igen och igen tills våra hjärtan tinar upp en smula mer.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser