Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 25 februari 2017

Folkoperan låter Gandhi gå på lina

2016-09-25

Fakta:

Namn: Satyagraha
Författare: Philip Glass och Constance de Jong,
Regissör: Regi och senografi: Tilde Björfors
Musik: Philip Glass
Ensemble: Folkoperans sångare, kör och Orkester samt artister från Cirkus Cirkör
Plats: Folkoperan, Stockholm

Philip Glass opera om Mahatma Gandhi uruppfördes 1979. Librettot skrev Philip Glass tillsammans med Constance de Jong, som skrev sångtexterna som hämtats från verseposet Bahagavad Gita (guds sång) som ingår i Mahabharata, den jätteberättelse om gudar och människor som är sanskritlitteraturens portalverk, 18 gånger Bibeln i omfattning brukar man västerländskt säga. Satyagraha betyder ”sanningens väg” och är en del av frågeställningarna om hur människan borde leva i enlighet med sina ideal.
Glass opera handlar om den indiske frihetskämpen Mahatma Gandhis tid i Sydafrika kring förra sekelskiftet, en tid som blev hans läroår i politisk kamp mot rasism och kolonialt förtryck inför den stora bataljen om Indiens självständighet. De indiska arbetarna i Sydafrika, liksom på hela afrikanska östkusten, var många, de behandlades illa, och myndigheterna försökte på olika sätt begränsa deras rörlighet och möjlighet att göra sina röster hörda.
Operan berättar inte kronologiskt utan i tematiska bilder, till musik inspirerad av indisk kompositionstradition efter att Philip Glass mött Ravi Shankar, mannen som blev guru också för Beatles och många andra. Den är additiv, rytmiska mönster läggs gradvis till varandra, dramaturgen Magnus Lindman uttrycker det väl i programmet: ”En musik som står stilla samtidigt som den befinner sig i oavbruten förändring.” Den är oändligt vacker, ska tilläggas. Lugn och stillsamt dynamisk, växande och sig lugnande, pågående i ett rikt flöde.
Uppsättningen på Folkoperan i Tilde Björfors regi har blivit ett fantastiskt och gränslöst möte mellan musik, sång, bild, texter, cirkuskonster och sceniska tablåer. Estetiskt raffinerat men också ett politiskt imperativ som skär rätt in i vår tids rasism, främlingsfientlighet och förakt för andra kulturer. Texterna från Bahagavad Gita citeras i scenografin genom att de projiceras på väggar, genomskinliga dukar eller andra platser – de ligger kvar länge, så att man kan läsa och läsa om, tänka och försöka förstå.
Operans huvudroll Gandhi dubbleras så att en operasångare (Leif Aruhn-Solén alternerar med Thomas Volle) och en cirkusartist delar på rollfiguren, ofta är de samtidigt på scenen. Den statuariske sångaren har fått ett rörligt, vesslesnabbt komplement i Alexander Weibel Weibel, lindansör och balanskonstnär av formidabla mått. Här promenerar han på garnklot lätt som en plätt och går på lina som, simsalabim, förvandlas till en slags spinnrock med Weibel Weibel som nav.
Garnklotet känns igen från Björnfors Peace-produktioner, men har sin egen plats här. De indiska arbetarna i Sydafrika som Gandhi ledde i proteströrelser var bomullsplantagens arbetskraft, garn och tyg är ett naturligt material som används både logiskt och uppfinningsrikt på scenen. (Det är inte konstigare än att Ingmar Bergman eller Lars Norén återvänder till samma teman i sina verk.) Ett annat sådant material på scenen är papper. Gandhi skrev i rörelsens tidning, Indian Opinion, och i en av operans mest slagkraftiga scener ringlar långa pappersark – som i ett tryckeri – ner från väggarna. De tvinnas sedan samman till ett rep, på vilket Gandhi (cirkusartisten, inte sångaren) balanserar över en brinnande fackla. Som till slut bränner av papperslinan.
Så flätar sig symboler och realiteter samman i en tät väv av eftertänksamhet och berättande. Den teatrala cirkusens ofta återkommande problem att stanna upp ett dramatiskt skeende med ”nummer” inträffar inte här. Musikens flöde och pågående passar perfekt ihop med cirkuskonsternas krav på, till exempel, förberedelser. Att släpa in sviktbrädor eller rigga ställningar för lina brukar bli ovälkomna pauser inom cirkusbaserad teater. Här blir det helt rimligt och en del av allt möjligt som ska flyttas och omgrupperas under föreställningens gång. Som alltid hos Folkoperan sitter orkestern på scenen och är en tydlig bild av musikaliskt arbete som pågår, det också. Tekniska förberedelser blir på så sätt en del av bildkonceptet.
Hon har blivit något av nycirkusens egen drottning, Tilde Björfors, och här försvarar hon sitt rike än en gång och med bravur. Det är en upplevelse för alla sinnen att se Satyagraha; tanken får också något att arbeta med. Gandhi lyckades till slut i Indien som blev självständigt från Storbritannien 1947, och alltjämt har ett stiliserat spinnrockshjul i mitten av sin flagga.
Uthålligheten, uppoffringarna, våldet och icke-våldet förändrade världen, faktiskt. Den kolonialiserade världen blev så småningom fri. Konsekvenserna av detta gigantiska skifte av system plågar världen ännu, hur länge vet ingen. Också den västerländska brådskan får sig en törn av Satyagraha, ett saktmodigt berättande om skeenden, människor och idéer över mycket lång tid.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser