Dansade flyktvägar

Dance Across Borders, en kort dansteaterföreställning, är resultatet av två månaders arbete med dans-och teaterworkshops där ungdomar med olika kulturell bakgrund träffats – asylsökande unga vuxna, ensamkommande unga flyktingar och andra unga som bor i Malmö. Gruppen har haft sin utgångspunkt i egna erfarenheter och med sin blick på samhället tillsammans med koreografen Melody Putu skapat dans som ett sätt att kommunicera med omgivningen.
Föreställningen börjar med ett solo av en kvinnlig dansare, som en silhuett i mörkret, gör utspel åt olika håll, som för att finna sin väg, åt vilket håll skall hon gå, vilken väg skall hon välja? En närmast symbolisk inledning till en poetisk, melankolisk gruppdynamisk föreställning utan traditionell scenografi, med fokus på rörelser över scenen där en rullstolsburen kvinna tar plats i en duett med en manlig dansare, som till slut faller/lägger sig som en skyddsängel över den rullstolsburna dansaren. Koreografen och dansaren Melody Putu, som i sina koreografiska verk alltid skapar möjlighet för dansarna att maximalt utnyttja sin konstnärliga potential, tycks här göra en referens till en scen ur sin dansföreställning på förra årets Sommarscen i Malmö, med ett oförglömligt ögonblick av dans mellan en rullstolsburen kvinnlig dansare och en manlig dansare som sveper runt scenen. Här i Dance Across Borders förnyar han denna berättelse med ett vidgat perspektiv. Snabbt förändras den melankoliska stämningen då hotfulla ljud av krig och vapen får dansarna att springa på led över scenen, på väg bort mot en möjlig frihet. Därefter står de med käppar i sin hand, käppar som blir till åror på imaginära båtar på flykt över havet. Alla sitter ner på det spegelblanka scengolvet till sorlet av vågornas ljud, långsamt , tystnad , en magisk scen i föreställningen. Nya hotfulla krigsljud, gruppen av dansare som blir till en enda kropp som söker skydd i en hoppets hamn, i riktning mot en osäker framtid. Däremellan en duett mellan en kvinnlig och en manlig dansare båda beväpnade med käpp/ svärd, i en duell i elegant stil som asiatisk kampsport , slutar oavgjort, båda vinner och förlorar denna balanserande maktkamp. Dessutom tal och diskussion mellan dansare på obegripligt nonsensspråk, som ingen förstår, vilket skulle kunna ses som en ”typisk flyktingsituation ”, att förstå att man ingenting förstår, vilket här skapar ett metaperspektiv på språklig kommunikation och ordets makt. När orden inte räcker till tar dansen över och blir ett slags frizon från vår tids rädsla i dagens flyktingdebatt, dans i skyddslös mjukhet, som pastost måleri, med poesi och sårbarhet i oväntad förening. En föreställning som visar dansens betydelse i vår tid.

Ingela Brovik