Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 18 augusti 2017

Minutiös unison ordning

2016-04-05

Fakta:

Namn: Ultra
Koreografi: Martin Forsberg
Regissör: Dramaturgi: Birgit Berndt
Ensemble: Dansare: Jernej Bizjak. Samuel Denton, Joel Fritzon, Snorre Jeppe Hansen, Nathanael Larsson, David Price, Louis Richard, Antoine Roux-Briffaud, John Wannehag, Declan Whitaker
Plats: Dansstationen
» http://www.dansstationen.nu

Tio svartklädda manliga dansare står som på kö vid sidan av scenen på Dansstationen, stilla, orörliga,
en lång stund innan de börjar röra sig långsamt ut på scenen. Där grottar ner sig till en enda kropp och rullar fram emot en stor plattform (gjord av en gigantisk madrass) omgiven av vita stolar. De tar plattformen i besittning, därefter i en ring utför de synkroniserade rörelsemönster med stram energi. Därefter, som på order, samla ihop alla stolar, forma dem i stora högar, ställa sedan upp dem på annat sätt, plocka ihop, ställer upp, om och om igen, som en surrealistisk iscensättning av ordning för ordningens egen skull.
Effektiv kontrast mellan dansarnas svarta kostym och stolarnas vita yta, de flyttas med ljudskapande effekt, även ”stol-dueller” utspelas mellan två gäng, kanske ett A-och B-lag, där man möter varandra med stolar som vore de vapen och dansarna soldater, till svagt trumljud. Konfrontationen följs av ett slags möte där alla sitter tysta på scenen för att snart lämna den.
I slutscenen kommer alla in på rad, nu i vita t-shirts med stora rosa dammvippor av fjädrar i båda händerna, rör sig framåt på scen i takt med sina egna allt högre sång eller utrop, som kan uppfattats som rytmiskt eller hotfullt tilltal till publiken och alla andra utanför en egna gruppen.
Ett starkt utspel mellan det (eventuellt) komiska i att män bär rosa dammvippor, och att det ”feminina” i dammvippan försvinner, under det allt högre tonläget som männen utför med bravur.
Detta är den mest spektakulära av dessa sex tablåer som diskuterar maskulinitet, vita män som under hela föreställningen rör sig unisont. Det finns inte något utrymme för individuella uttryck , utspel eller slumpen. Här blir det massan av män, stöd, rörelse, motstånd, med exemplarisk ordning och reda, kraft och diciplin, skruvad manlig struktur som i militära organisationer, marscher, mellan lydnad och våldsam aggressivitet.
Ett dynamiskt verk i egen rätt som provocerar och väcker frågor om synen på manlighet och unisona massor. I slutet när vita män marscherar ut från scenen efter ett våldsamt bråk ligger en man orörlig, ett offer för maskulint maktutövande, ett brott mot det unisona.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser