Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 18 februari 2019

Ekvilibrism vid gränsen

2015-03-26

Fakta:

Namn: Piano piano
Koreografi: Kenneth Kvarnström, Örjan Andersson och Ina Christel Johannessen
Plats: Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
» http://kulturhusetstadsteatern.se

De står klart redan från början. Inget ska hållas tillbaka. Ett nordiskt drömsamarbete utan skyddsnät mellan koreograferna Kenneth Kvarnström, Örjan Andersson och Ina Christel Johannessen. Här har inte de försiktiga kompromisserna segrat, inte heller det dämpande samförståndet. Formatet pressar fram ytterligheterna. Där finns maj och där finns december, som i Wilhelm Müllers ordklädda Winterreise av den i föreställningen ständigt närvarande Franz Schubert. Ändå mer imponerande att de olika stilarna då inte stöter emot varandra, utan lyckas haka i, ge ömsesidig kraft och stabilitet.
Att Piano piano är inte någon anvisning om försiktighet står klar redan i första anblicken av trions scenografi. Där står ett otal pianon, och delar av pianon. Bokstavlighetsskämtandet understryks av Pia Elton Hammer, del av Ina Christel Johannessens zero visibility company. Hon öppnar med en lika frenetisk som kontrollerad, plågad och befriad sekvens.
Vid pianot, ett av de många hon får vandra mellan, sitter Asuka Nakamura och spelar Schubert på ett sätt som klär av förnuftets konceptualism till dess att vi inte ens längre märker rodnaden på våra kinder. Elton Hammers närvaro är total. Det är mycket begärt av dansare att de till fullo ska behärska komiska register som även de mest rutinerade skådespelare kämpar med. Men hon lyckas. Det är något i pauserna, i blickarna, i mikrorörelserna där det individuella uttrycket stångas med det koreograferade. Detta återkommer genom föreställningen och utgör en lyckad kvälls allra mest lyckade stunder.
Dansarna från de tre koreografernas kompanier dansar liv i Schuberts musik genom rörelser som svepande balanserar, harmoniserar och sluter cirklar. Kärleken älskar (Die Liebe liebt) att vandra, som det heter i början på Winterreise, från en till en annan (Von einem zu dem andern). Eller ett till ett annat. Men kärleken är konstant och i överflöd i detta älskande av älskandet, på så sätt kommer den alltid tillbaka. Romantiskt, javisst. Paul Lee från Andersson Dance får till och med sjunga Müllers ord, vilket han gör med samma återhållsamma kraft som han bär med sig genom föreställningen och som ger honom en alldeles speciell laddning.
Den första delens mer kontrollerade tillbakablickande över det klassiska landskapet övergår efter ett tag i teatral lössläppthet. Detta är det enda tillfället när det känns som om koreograferna skjuter både dansare och publik över avgrunden, ned i ett vadderat operettdike. Men som i en tecknad film tar de tag i situationen som springer i tomma luften och styr upp det hela. Även skrämselmomentet blir till slut komiskt. De efterföljande lustigheterna är dock bättre kontrollerade och mer av en dansanalys av fysisk humor genom små och försiktiga rörelser som understryker hur komik strävar att se människan utifrån, som ett underfundigt djur, innan den återvänder till den empatiska identifikationen.
Momenten av svärta gestaltas med övertydlighet genom mullrande musik och dramatisk ljussättning som i vilket annat sammanhang som helst skulle vara för mycket. Men det fungerar, det har balanserats upp. Det är bara vissa allt för väna upprepningar av draperade, rinnande rörelse mot slutet som i stort varken lägger till eller drar ifrån i en föreställning som annars lyckas befinna i konstant rörelse. För det mesta gjuter dansen sådant liv i musiken att noterna vandrar vidare till den stillasittande åskådaren och flyttar in. Det till synes så befriande, prestigelösa samarbetet har resulterat i en kärleksförklaring till dansens musikaliska uttryck, som smittar av sig till den grad att det känns som en omöjlighet att dansarna stått på scenen i hela en timme och tjugofem minuter när allt är över.

Axel Andersson

Fler Recensioner

Annonser