Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 23 september 2017

Linjen (i perspektiv)

2014-12-09

Fakta:

Namn: As It Empties Out
Koreografi: http://jeftavandinther.com/as-it-empties-out.html
Ensemble: Skapad och framförd av Linda Adami, Thiago Granato, Naiara Mendioroz Azkarate, Eeva Muilu, Roger Sala Reyner och Jefta van Dinther. Ljusdesign Minna Tiikkainen Ljuddesign David Kiers Scenografi SIMKA
Plats: Dansens Hus Stockholm
» http://dansenshus.se/event/as-it-empties-out/

Mannen (Roger Sala Reyner) är lång. Och smal. Det är något med ljuset. Platåskorna hjälper också till. Han är som en linje som inte kan hitta sin plats i ett förväntat djupperspektiv. Linjer finns det gott om anledningar att komma tillbaka till i Jefta van Dinthers As It Empties Out. Är detta i själva verket en uppföljare till Jean Auguste Dominique Ingres linjeteckning inom bildkonsten? Ja och nej.
Snarare är det ett utforskande av linjen och dess förändring. Inte ett inlägg i en två hundra år lång debatt mellan nyklassiska ideal (linjen som dompterar figuren) och romantisk vildvuxenhet, utan en fråga om förhållandet till animation, färg och intensitet som linjen utvecklat. Även om det ska tilläggas att van Dinthers intellektuella stringens och målmedvetna utforskande av sensoriska intryck mer för tankarna till linjens förespråkare än dess belackare.
Figuren i platåskorna kommer också mycket snart att leverera en replik på engelska från ett manus, eller i alla fall framstå som han gör detta. Det är också en lång linje (eller ”line” för replik på engelska). Den ändrar dessutom hela tiden skepnad. Från ett ”give yourself” till ett ”kill yourself” och mässar sedan envist vidare samtidigt som de andra dansarna (Linda Adami, Thiago Granato, Naiara Mendioroz Azkarate, Eeva Muilu och Jefta van Dinther) uppenbarar sig bakom en tung svart ridå. Linjen angrips med samtida naivitet som något bokstavligt och bildigt på samma gång. Kanske ett långt plaströr? Rep till något i taket som vi inte ser? (Scenografi av SIMKA) I föreställningens slut kommer en dramatisk monolog om vilken replik/linje som tillhör vem och hur vi sätts i rörelse.
Dansen börjar i en obekväm frisläppthet, likt ungdomars drog- och hormonstinna festande, för att sedan övergå i mer och mer synkroniserade övningar. Föreställningen blir en linje även den, en bana med början och slut. Under en lång sekvens, som kanske blir väl lång, står dansarna och vrider sig, snurrar, snabbt fram och tillbaka i ett vagt rött ljus i mörkret. Fladdrande stearinljuslågor runt vekens linje, dess axel. Det tidigare närvande komiska anslaget har nu försvunnit för en klar vilja att hypnotisera åskådaren med statiska upprepningar. Minna Tiikkainens ljusdesign lyckas få figurerna att framstå som mindre än vad de borde vara. Det är vackert och smärtsamt som om skönhet endast vore möjlig som något obekvämt; alldeles för insisterande och nästan utmattande entonigt. Även detta ett ”argument” som är intressant att kidnappa och tvinga in i debatten mellan klassisism och romantik.
Jefta van Dinther äger i långa stycken ett dramatiskt, för att inte säga filmiskt uttryck. Så även ljuddesignen (David Kiers) som i stycken låter som Ennio Morricone-techno. En inte så liten David Lynch-stämning sveper in över scenen och dess aktörer. Under vissa partier känns det som van Dinthers kontrollerar detta dramatiska grepp, under andra glider det honom ur händerna. När det fungerar som allra bäst blir van Dinthers koreografi dansens samtida motsvarighet till linjeteckningen: precis, återhållsam och nykter, samtidigt som han visar att detta inte alls behöver stå i kontrast till animation och sensorisk intensitet.

Se vidare illustrativa videosnuttar på koreografens egen hemsida.

www.jeftavandinther.com/as-it-empties-out.html

Axel Andersson

Fler Recensioner

Annonser