Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 23 augusti 2019

Pahkinens mysterium

2014-11-21

Fakta:

Namn: Volti Subito
Koreografi: Virpi Pahkinen
Musik: Jonas Sjöblom och Gunnar Idenstam
Ensemble: Dansare: Virpi Pahkinen, Fredrik Quiñones, Tyra Wigg , Pontus Sundset, Renata Simon, Sakari Romero Tuurala
Plats: Hörsalen, Kulturhuset Stockholm
» http://kulturhusetstadsteatern.se/

Två fingrar mot publiken. Två fingrar mot varandra. Två tätt sammanhållna fingrar i vad som lika mycket är en hälsning, en salut, som en besvärjelse. Eller så ritar fingrarna gränser på golvet. Ja, vad betyder det? Frågan är bara till viss del naiv. Det rör sig onekligen om ett språk, eller, något som är kroppsspråkets motsvarighet till det talade språkets ljudhärmande ord. Volti Subito är fylld med dessa och mindre symboliska uttryck som inte är organiska eller djuriska även om de verkar vilja framstå som det. Pahkinen och dansarna ringar ekvilibristiskt in och dompterar dem. Den dunkla scenen hjälper och så även den suggestiva musiken. En tekniskt imponerande prestation, men vad är det den vill prestera?
De gamla grekerna hade sina mysterier: hemliga initiationsriter och ceremonier som varade i dagar. Ganska tidigt i Volti Subito ges intrycket av att vi blir åskådare till Pahkinens samtida motsvarighet till något likt de eleusinska mysterierna. Det som visas, ofta med hjälp av asiatiska citationer i rörelserna, är som en kultisk koreografi där Fredrik Quiñones, Tyra Wigg, Pontus Sundset, Renata Simon, Sakari Romero Tuurala hjälper Pahkinen att skapa en stämning som inte kan beskrivas som annat än sakral. Kanske alltför sakral.
Upplevelsen av Volti Subito som mysteriekult är dubbel. På sätt och vis finns det en befrielse i att observera en till perfektion utförd ceremoni med vad som framstår som en blandning av ett arkaiskt och ett framtida språk. Vilka gudar dessa dansare än har är det ingen tvekan om att de har kommit nära dem. Samtidigt är mysteriet inte en åskådarsport, dess yttersta roll är att initiera publiken, få den att medverka i uppstigandet till gudomligheten.
Utan att förstå så återstår det inget annat än att uppskatta estetiken och förföras av hur Pahkinen kan nå fram till något annat än denna ständigt närvarande världslighet. Det är lätt att minut efter minut förlora sig i dansarnas kroppar som skiftar mellan att vara stenarna i bäcken och vattnet som med briljant lätthet tar sig runt dem. Men till slut, och speciellt utanför duetterna, blir det svårt att hålla fast vid den poetiska koncentrationen. Det är som om intellektet måste födas med något slags offer eller gåva för att inte lite småelakt misstänka hela spektaklet för tunn nyandlighet.
Programbladet utlovar, med sedvanligt sparsmakad poetisk-teoretisk prosa, en föreställning om samhällets bedövande snabbhet och människans inre hastigheter och dess ”organiska minne”. I föreställningen är det dock inte helt klart vad Pahkinen anser vara den ”utsida” som sätts i motsats till den ”insida” som hon vill utforska. Snarare än att vara en utsida som även publiken kan känna igen, är det som om just publiken får iklä sig denna roll.
Den kombinerade hälsningen och besvärjelsen är en fascinerande figur, men stundom är det som om Pahkinen är lite för intresserad i besvärjelsen för att en kommunikation ska kunna uppstå. Volti Subito går från att vara den kritiska utforskning av samtiden som utlovats till något i slutändan mer världsfrånvänt. En vacker världsfrånvändhet, utan tvekan, även om det är svårt att förstå vad den istället för världen vill vända sig för att möta.

Föreställningen ges till och med 30 september.

Axel Andersson

Fler Recensioner

Annonser