Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 20 november 2017

När allt är kört

2014-05-03

Fakta:

Namn: Death
Koreografi: Kim Hiorthöj/ Itamar Serussi
Ensemble: Fanclub med dansarna Andrea Deres, Carolina Bäckman, Ellesiv Selseng & Sofia Karlsson
Plats: Dansstationen/Palladium
» http://www.dansstationen.nu

Dance & Production Fanclub kallar sig ett danskt scenkonstkollektivsom nyligen haft premiär på Death som består av två verk Hi scores och Klara. Fanklubbens fyra skickliga performer-dansare förtjänar en särskild applåd. De var suveränt duktiga med sina
expressiva uttrycksformer med humoristiskt mimspel och med enrörelsevokabulär som fick dem att kännas som om de vore automater, synkroniskt sammanflätade. Hand i hand mot döden.
Allt handlar om drömmar som sakta faller i kras. Death står för Dreams, Ending After, Trying Hard.
Döden med stora bokstäver ligger som ett svart täcke över de båda verken. Svart, makabert ödsligt, i fonden kan vi skymta en mängd förkolnade ting medan de fyra tjejerna håller sig längst fram. Berättar i högtalare hur hopplöst låst allting är. Som ett kylskåp med massor av mat, säger en av dem, referenserna är lika mångtydiga som fyllda av associationer. Klichéerna frodas. ”Vi föds som original men dör som kopior” eller ”de som har flest saker när de dör vinner” skriker de ut i miken. Bland mycket annat. Här blev det lite väl långrandigt.
När de tröttnat på att skrika ut allt trycker de med foten på en apparat som spottar ut kaskader av rökliknande moln som får dem att försvinna, förvandlas till en slags levande döda som tappat allt hopp om en säker framtid. Mot slutet kommer de fram med sina högtalare och böjda mot första radens åskådare börjar de vråla ut sin avsky. Skam åt oss alla. Många i publiken verkade överrumplade. En fars utan början eller slut men framförd med humoristiska förtecken. Tack och lov.
I nästa verk Klara får vi serverat något stillsammare dödsmystik. Lite som en religiös ritual där tjejerna bytt ut kläderna till svarta korta flickliknande klänningar i 50-talsanda. Själv för de
mig tankarna till De Keersmaekers flickdräkter i sina första verk med Rosas.
Också här blir dansen som en ritual som de tillsammans förenas i. Rörelserna känns synkroniskt sammanflätade, ibland nästan spastiska. Stegen tätt klistrade intill varandra som om de utgör en
helhet. Ett uttryck för att alltid leva tillsammans, för att räcka till. Ständigt vecklande ut och in ett jättestort vitt plastskynke som ligger på scenen. Förtrollande oss med sina märkliga halvt automatiserande rörelsevokabulär, underfundiga mimspel och lite blodsmystik med blodsdroppar rinande ned från en av tjärans nakna kroppar. Ett lika oväntat som onödigt utspel. Men skräckeffeker är trendigt liksom nakenhet och blod. I slutscenen ekar sången från en inspelning av Edith Piafs Les Feuilles Mortes.
En upplevelse utöver det vanliga som nu går på nordisk turné. I Stockholm kan man se dem på MDT 7-8 maj.

Ann Jonsson

Fler Recensioner

Annonser