Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 23 augusti 2019

Debatt om ”dansdans”: repertoar och utbildning ifrågasatt av Dagens Nyheters Örjan Abrahamsson

2013-02-28

Den 30 januari publicerade Dagens Nyheters dansrecensent Örjan Abrahamsson en så kallad kulturkommentar: Dansen saknar både scen och dansant rörelse.
där han både angrep flera danssceners repertoar och utbildningar inom danskonst. Se vidare www.dn.se/kultur-noje/orjan-abrahamsson-dansen-saknar-bade-scen-och-dansant-rorelse
Den 13 februari publicerade DN ett genmäle av Dansens Hus Virve Sutinen,Ingen blir klokare av att dansen polariseras, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/ingen-blir-klokare-av-att-dansen-polariseras

I nummer 1/2013 av Danstidningen som utgavs 20 februari publicerades ett genmäle på Örjan Anderssons artikel av Ellen Söderhult. Vad är det egentligen som saknas? Denna text är publicerad här nedan. Örjan Andersson svarar även Ellen Söderhult i samma nummer av Danstidningen, Jag älskar bra dans! Även denna text är publicerad här nedan efter Ellen Söderhults text.

Debatten fortsätter med att Örjan Abrahamsson svarar Virve Sutinen i DN 26/2
www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/orjan-abrahamsson-om-allt-ar-dans-ar-inget-dans

Detta inlägg åtföljdes av en kommentar av Margareta Sörenson på i Expressen den 28/2
www.expressen.se/kultur/-och-om-dans/

Missa inte heller Betty Bitch’s kommentar till ifrågavarande debatt strax här intill!
www.danstidningen.se/2013/02/28/betty-dansar-dans-dans

Vad är det egentligen som saknas?

I en krönika i Dagens Nyheter den 30 januari 2013 ställer sig dansrecensenten Örjan Abrahamsson frågan: Vart tog dansen vägen? Utgångspunkten är Dansmässa 2013 på Dieselverkstaden i Stockholm och den förändring av programutbudet han tillskriver Dansens Hus och MDT. Abrahamsson menar att såväl utbildningar som dansscener har alltför stort fokus på så kallad konceptuell koreografi. Ellen Söderhult, som studerar på kandidatprogrammet i dans vid Dans- och Cirkushögskolan, har skrivit ett inlägg som inte har beretts utrymme i Dagens Nyheter. Här svarar hon Örjan Abrahamsson.

I din artikel skriver du att svenska dansutbildningars ”farligt låga nivå” delvis beror på att de blivande dansarna vill vara självständiga och göra det du kallar för ”performance” och ”konceptuell koreografi”. Där du ser ett problem ser jag en positiv utveckling och möjlighet till mångfald och motståndskraft. Där du skriver om en ”farligt låg nivå” ser jag i min vardag en inkluderande, mer divergerad syn på vad dans och koreografi kan vara och bli, utifrån ett kritiskt förhållningssätt till tradition, politik och etik. Där du ser ”’konceptuell dans’ som tidigare kallades ’performance’” säger jag: titta en gång till för jag ser dans. Uppdatera dig samtidigt om dessa begrepp, i egenskap av kulturrecensent kan det vara bra att inte vilseleda dina läsare med vaga definitioner.
När du beklagar dig över den låga nivån på svenska dansarutbildningar är det svårt att argumentera emot eftersom det inte framgår mer än att Ana Laguna tyckte att den var ”farligt låg”. Det uttalandet gjordes i samband med hennes avhopp från Skolverkets råd för dansarutbildning (DN 2011-07-23), ett råd som består av mestadels klassiskt skolade dansare och som ansvarar för och beslutar om antagning till Kungliga Svenska Balettskolans yrkesdansarutbildning med inriktning på klassisk dans. Laguna lämnade alltså rådet med ett uttalande om saknad kompetens hos ledning och lärare. Det handlar som jag ser det absolut inte om en kritik mot elevernas självständighet och konstnärliga visioner utan är ett larm om en sorglig människosyn och problem inom ledningen. Din anekdot om hur Sergej Filin dansade på ett brutet ben passar fint in i en ännu mer förlegad människosyn som fortfarande ibland återfinns inom den så ”dansdansiga” baletten och glorifierar lidande, bygger på föråldrade principer om uppfostran, hierarki och disciplin där människovärde lätt kopplas till prestation och kroppsliga förutsättningar.
Jag förstår att du har egna preferenser, men när du i DNs kulturdel problematiserar att studenterna vid Sveriges dansarutbildningar försöker bli mer självständiga och anlägger ett kritiskt förhållningssätt till dans som konstform, då tycker jag att du helt försummar att bjuda in och vara en bro mellan konstnär och publik för att istället bli populist. Att skriva så kritsikt om viljan att utvecklas, ompröva, problematisera och ifrågasätta känns konservativt för att inte säga trångsynt.
Jag vet inte vad du lägger i begreppet ”dansdans” eftersom jag varit på väldigt många föreställningar på både Dansens Hus och MDT senaste året och sett just bara saker som jag utan tvekan skulle kunna kalla för ”dansdans” eller varför inte bara (hellre) dans. Nu gissar jag: kan ”dansdans” vara rörelsebaserad scenkonst som passar in i ett för dig igenkännbart estetiskt uttryck, kanske helst utfört av klassiskt skolade dansare? Jag vill fråga dig: när det kommer till bildkonst, tycker du bara om tavlor som realistiskt avbildar vackra landskap? För mig framstår din artikel som en uppmuntran till det konforma, ett begränsande av ”bra dans” till något estetiskt njutbart och vackra rörelser (enligt dina preferenser). När du skriver om ”konceptuell koreografi” i motsats till ”dansdans” blir det tydligt att ett av de största problemen för mig ligger i att du som danskritiker inte kan se värdet i mångfalden och i längden den utveckling, stimulans, motståndskraft och bredd som den genererar. Jag önskar och förväntar mig att du som recensent ska ha en inkluderande syn på vad dans och koreografi är och kan vara, se värdet i ett kritiskt förhållningssätt till ekonomi, estetik, genus och konvention. Dans är en konstform, och sådana utvecklas, utvidgas och utforskar. På MDT och Dansens hus ser jag en dans som utvecklas. Vågar, utmanar och problematiserar, befattar sig med alternativa världsbilder, letar efter och hittar alternativ, nya former, nya uttryck och andra synsätt och möjligheter som får finnas parallellt med de andra och genererar nya värden genom nya upplevelser. Eller som min lärare uttryckte det idag på vår morgonklass: ”let your body become a river rather than a pond”.

Ellen Söderhult

Student vid dansarutbildningen
på Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm
www.doch.se

Jag älskar bra dans!

”Jag älskar bra dans, konceptuell eller inte”, skriver Örjan Abrahamssoni sitt genmäle på Ellen Söderhults debattinlägg. Men han saknar likväl mer av den dans som vilar i ett fysiskt självförtroende.

Jag kan förstå att Ellen Söderhult känner sig så utpekad av min artikel i Dagens Nyheter att blodet svallar och invektiven haglar. Åtminstone delvis. Min uppräkning av dagens problem var ett rapsodiskt, en smula ironiskt, försök att i ett stycke sammanfatta situationen. För att komma fram till själva huvudpoängen: vart tog dansen vägen?
Vilket jag redan vet är en känslig fråga, efter tidigare, upprörda reaktioner på andra artiklar som jag skrivit i DN genom åren. Varje gång blir jag lika förvånad. Hur svårt kan det vara att se skillnad på dans som vilar i den fysiska rörelsen och när dansen blir koncept?
Det innebär inte att den ena eller andra formen skulle vara bättre. En bra konstnär är bra, oavsett uttryck. Jag gillar definitivt också ”tavlor som realistiskt avbildar vackra landskap”, som Ellen Söderhult raljerande uttrycker det, tydligen utan att inse hur mycket hennes eftertraktade, alternativa sökande formuleringen rymmer.
Vad är en egentligen en tavla? Vad är realism? Vad är skönhet? Och vad tusan är landskap? Frågorna har sysselsatt konstnärer i åtminstone ett par sekel. Ingen har levererat klargörande svar. Tack och lov. Måla på. Eller skapa koncept. Varje konstnär måste finna sitt specifika uttryck.
Det specifika med dans är och förblir dock själva rörelsen och det hantverk som byggs upp med och i kroppen. Utan den fysiska kunskapen blir dansen något annat, ibland något nytt, spännande, ibland trist, förutsägbar konst. Som kritiker har jag sett danskonstens fascinerande, så kallat gränsöverskridande, innovativa utveckling sedan 1990-talet, men upplever sedan fem sex år att denna utveckling har avtagit, rentav stagnerat.
Värre ändå, vilket just var kärnan i min artikel: under tiden har dansen nästan försvunnit. Med det menar jag danskonst som är övertygad om att den egna rörelsen i sig rymmer och uttrycker mer än nog. Dans som vilar i ett självklart fysiskt självförtroende, exempelvis hos en butodansare som SU-EN. Som kanske just därför också kan övertyga konceptuellt.
När Ellen Söderhult anklagar mig för populism kan jag inte annat än le. Vad är populism om inte att hylla rådande trender? Som konceptuell koreografi. Knappast underjordiskt avantgarde längre. Desto mer oroande är om dansstudenter idag inte ser några som helst problem med dansutbudet i Stockholm. Vad hände med den kritiska blicken?
Min artikel var inget stridsrop utan ett försök att teckna dagens situation. Men redan det upplevs som en provokation av Ellen Söderhult, eftersom dans tycks ska täcka in det mesta, om inte allt. Vad är i så fall inte dans?
Det känns löjligt att bråka om definitioner, särskilt som jag är övertygad om att människor omedelbart kan se skillnad på dansdans – som Kenneth Kvarnström en gång formulerade det fiffigt pedagogiskt – och konceptuell koreografi. Oavsett om den senare bottnar i språket och teatern, eller i filmen och konsten. Eller rentav i rörelsen, låt vara att just det sällan sker annat än i föreställningar på Weld.
Jag älskar bra dans, konceptuell eller inte. Jag tror också att varje konstart finner sina egna stigar och vägar, och att den ibland går vilse. Men ibland behöver man gå vilse för att hitta rätt.
Likväl saknar jag numera och ofta dansen. Dansdansen. Som bottnar i kunskapen om att rörelse är den ”bästa ledtråden till livet”, för att citera Moshe Feldenkrais. Insikten om att medvetandet inte alltid vet bäst.
När dansen förlorar tron på den fysiska intelligensens primat, börjar konstarten förlora sin själ, rentav sitt existensberättigande.
Samtidigt tror jag som sagt på rörelsens inneboende kraft och dansens överlevnadsinstinkter. Trender kommer och går. Dansen består.
Sedan får dansen också gärna vara konceptuell. Bara inte hela tiden, tack.

Örjan Abrahamsson

Frilansskribent och dansrecensent
på Dangens Nyheter.

Fler Debatt & Krönika

Annonser