Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 15 december 2018

Dynamisk och mångkulturell danshistoria

2012-12-18

Fakta:

Namn: Future Memory
Koreografi: Koncept/Koreografi/Performer: Rani Nair
Ensemble: Dramaturg/Historiekr: Kate Elswit, Kostym: Amanda Wickman Teknisk konsult: Tobias Hallgren Dokumentation film: Anna Jh Borstam
Plats: Urpremiär på Dansstationen , Malmö 4 december 2012
» http://www.dansstationen.nu

Med en liten hårtork blåser Rani Nair mot den byxdress av röd elegant bomull som hänger på en galge i en osynlig garderob, ett plagg som en gång burits av indiska dansaren Lilavati. Hon blåser rent bokstavligt liv i Lilavatis danskostym, får den att röra sig av och an i sin egen takt. Ett skenbart enkelt sätt att få igång rörelsen hos den legendariska dansaren Lilavati och det verk hon, Rani Nair, fått ärva efter henne, den berömde tyske koreografen Kurt Jooss’ Dixit Dominus, hans allra sista koreografiska verk . Future Memory är en personlig, emotionell, intellektuell, historisk rekonstruktion av Lilavatis danskonst och hennes arbete med Kurt Jooss’ Dixit Dominus som pågått under en längre period, en föreställning tillägnad Lilavatis make professor Bengt Häger, som gett henne ”Dixit Dominus” i arv, efter Lilavati.
Future Memory börjar med att dansaren Rani Nair sitter på en stol och tittar på en iphone/mobiltelefon, med vilken hon tycks ha en indirekt dialog. Hon utstöter ljud, inte ord, i olika slags rytm, högre och lägre tonfall, i drygt tio minuter. Därefter ställer hon sig upp, skakar sin lilla iphone/mobil, med högre ljudvolym, som vore hon upprörd över någonting som vi i publiken inte får veta.
I nästa ögonblick sitter Rani Nair uppflugen på en TV-apparat och presenterar det visedan får se i TV-rutan: en dansande Lilavati och en intervju med Kurt Jooss. När han intervjuas sätter sig Rani Nair på en stol, flyttar sig närmare oss i publiken när TV-bilden visar närbild på Kurt Jooss, flyttar tillbaka till TV:n när han är i hel-eller halvbild, samtidigt som hon översätter till svenska.
Rani Nair gör det konventionella icke-konventionellt med sin approach, mellan lek och allvar, samtidigt som hon börjar läsa ur brev som hon skrivit till den bortgångna Lilavati.
Ett citat : ”Har jag blivit färgad av den historielöshet som finns inneboende i dansens flyktiga egenskap? Eller färgad av hur visa verk, koreografer och danskonstnärer sorterats bort från historien? Jag måste kanske leta ännu mer bland material för att förstå allt du gjort? Måste jag lyfta fram dig, boosta dej, för att du inte ska glömmas bort såsom många andra kvinnliga konstnärer har glömts bort och inte finns kvar i vårt medvetande?
Jag känner igen mig i beskrivningarna av dig i tidningarna. I din kamp mellan det indiska och det svenska, i din upplevda önskan och problemet med att finna dig själv mellan två olika kulturer, mellan öst och väst.”
Efter att ha gjort sin första rekonstruktion år 2003 av Kurt Jooss Dixit Dominus i Lilavatis gestaltning från 1970-talet har Rani Nair nu fördjupat/ problematiserat frågeställningar kring verk/ rekonstruktion om upphovspersonernas uppsåt, tankar och idéer, hur tar man ansvar för modern danshistoria från 1970-talet. Klassisk balett och dans är kanske så mycket lättare- där gäller väl att följa traditionen? Eller att tydöligt bryta med den?
Rani Nair skapar sitt eget verk/rekonstruktion bortom att följa en klassisk danstration eller att ostentativt/ provokativt bryta med den. Det är som om hon skapar en dansens egen ”På spaning efter den tid som flytt” ( efter Marcel Prousts berömda roman)- men, i uppbruten modernistisk form, mer futurism än kubism, mellan humor och sorg, i en egen stil, som hela tiden ifrågasätter sig själv, spegling inåt-utåt.
Dynamisk danshistoria, ur Ranis perspektiv.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser