Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 15 december 2018

Om dansaren själv får välja

2012-05-11

Fakta:

Namn: Fanclub Gone home, koreografi: Dorte Olesen & Ari Rosenzweig
Plats: Dansstationen, Malmö
» http://www.dansstationen.nu

Till det danska dansarkollektivet Fanclub första helaftonsföreställning har dansarna valt sina koreografer, inte tvärtom, som det annars brukar vara, i Gone Home, om att gå vilse och hitta hem. Samma tema som i Helena Franzéns ”Devious Path” på Skånes dansteater som hade premiär senhösten 2011, med viss melankoli, medan Fanclubs ”Gone Home” är aggressivt utåriktad.
Det börjar med Dorte Olesens radikala version av Rödluvan med de fem kvinnliga dansarna i rödluvor och eleganta plagg i sofistikerad modedesign, på catwalk genom tid & rum, till dånande rockmusik på högsta nivå som kräver öronproppar. Aggressiv utåriktad koreografi med medvetet ”fula” åtbörder och kroppsrörelser som bryter traditiionell ”kvinnlig” estetik, i konfrontation med Vargen. Senare lämnas de röda tygstyckena/ rödluvorna på scengolvet som röda blodfläckar, när dansarna övergår i Vargen med rovdjursutseende, svart kostym och svarta gympaskor ( från högklackat som Rödluvan). Avslutningsvis framträder dansarna i vit kostym (vitt som antingen oskuld eller arsenik, enligt svenske författaren Jonas Love Almqvist ) i konfrontativt rörelsemönster där speciellt ansiktsmimik gestaltar aggressiv anti-traditionell kvinnlighet. Dansarna låter som arga hundar men ser ut som klösande kattor i denna remake av den klassiska sagan om Rödluvan. En stark, våldsam koreografi där energin flödar och tänder gnistor.
Ari Rosenzweigs koreografi med samma fem kvinnliga dansare i harlekinkostym alternativt lekdräkt/babyutstyrsel börjar som ett vänligt kollektiv där man bär varandra, är vänliga, leker och skojar, som i en lycklig barndom. Dansarna i lekfull dans snurrar runt, sveper av och an till olika slags popmusik utan den svärta som i den hårda rockmusiken i Rödluvan, byter dansstil och danssteg med varandra. Senare trappas motsättningar inom gruppen upp och en ser ut att dödas, ligger sedan orörlig på scengolvet. Medan de andra blir alltmer oroliga och aggressiva i uttryck och alltmer fysisk konfrontation. Som skulle kunna tolkas som att gå från barn till vuxen, från civilt samhälle till krig, från gemenskap till ensamhet/utsatthet, eller mer specifik politisk touch.
”Gone Home” är två dynamiska surrealistiska verk om att söka sin väg utan att finna något exakt ”svar”.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser